|
Skriven av Jon Kihlman
|
 Det är inte ovanligt att människor anser att det finns två parallella regelsystem: Ett juridiskt och ett etiskt eller moraliskt. En konsekvens av synsättet är att ett agerande eller en företeelse antas kunna vara tillåten enligt det juridiska systemet men ändå otillåten – eller åtminstone klandervärde – enligt det etiska.
I viss mån är uppfattningen säkert både riktig och sund: Att en handling inte är otillåten innebär inte att den också är god.
Man måste emellertid göra skillnad mellan juridik och juridik. Statens
maktutövning bör skiljas från situationer där lagstiftningen snarare
har en servicefunktion. Bland det senare slaget märks inte minst
avtalsrätten. I den har det tidigare funnits utrymme för etiska
överväganden, vilka skiljde sig från de juridiska. Skillnaderna har
dock i stor utsträckning försvunnit i takt med att avtalsrätten har
moderniserats. De formkrav som en gång i tiden behövde uppfyllas för
att bundenhet skulle uppstå, gav exempelvis utrymme för situationer där
en person kunde sägas vara etiskt förpliktad utan att någon juridisk
bundenhet fanns. Så är det fortfarande för t.ex. köp av fast egendom
och bostadsrätter.
På liknande sätt har löftesprincipen – som vi nu har haft lagfäst i 95
år och som bl.a. kommer till uttryck genom att anbud inte kan
återkallas – tagit bort behovet av etiskt färgade resonemang om att man
skulle vara moraliskt bunden av ett löfte att ingå avtal, trots att
juridisk bundenhet saknas. Sådana kompletterande regler finns däremot i
rättssystem där det är avtalet snarare än löftet som skapar bundenhet.
De innebär i korthet att en part ibland blir bunden av sitt löfte trots
att det egentligen inte är bindande.
Gränsen mellan bundenhet och icke-bundenhet är knivskarp: Om du har
lovat, är du bunden. Om du inte har lovat, är du inte bunden. I
praktiken uppkommer naturligtvis ibland frågan om ett löfte har givits
eller inte. Det händer t.ex. att parter har olika uppfattning om vad
ett Letter of intent eller ett Memorandum of understanding innebär.
Sådana frågor kan vara nog så komplicerade och får avgöras genom
tolkning av vad parter har skrivit och sagt, hur de har agerat och
utifrån vad de långt senare – i en domstol eller skiljenämnd – säger
sig komma ihåg. Alla sådana problem finns emellertid oberoende av om
man har att ta ställning till juridisk eller moralisk bundenhet,
eftersom båda bedömningarna bör göras utifrån ett så gott faktaunderlag
som möjligt. Det duger därför inte att sopa undan tolknings- eller
bevisproblem genom att låtsas göra en etisk bedömning i stället för en
juridisk.
Den avtalsrättsliga regleringen är inte bara enkel och praktisk, utan
också etiskt och moraliskt oklanderlig: Man skall hålla vad man har
lovat. Man behöver inte hålla vad man inte har lovat. Det räcker gott!
En etisk dimension utöver den juridiska skulle ge den tämligen märkliga
effekten att man också vore tvungen att hålla vad man inte har lovat.
Och det är väl knappast god etik?
Först publicerad på Affärsvärlden
|
Jon Kihlman |
| Om skribenten: |
| Jon Kihlman är advokat, jur. dr och delägare i Gärde Wesslau advokatbyrå. Hans verksamhetsinriktning är svensk och internationell avtalsrätt, särskilt köprätt, offentlig upphandling samt transporträtt.
Jon Kihlman har varit verksam vid byrån sedan oktober 2003. Han har undervisat i framför allt avtalsrätt vid högskolor och för näringslivet sedan senare delen av 1980-talet. Utöver avhandlingen Fel. Särskilt vid köp av lös och fast egendom har han publicerat läroboken Köprätten. En introduktion samt åtskilliga artiklar i förmögenhetsrättsliga ämnen.
|
 |
RSS för kommentarer
