Kremers O-ringslag

Att producera en film är inte något för en enskild svältande konstnär. Det kräver många olika begåvningar och följaktligen en hel knippa av avtal som lämpligen formuleras olika för olika kategorier av insatser.

Men om en av de ledande skådespelarna i filmen gör ett dåligt jobb så kan det inte kompenseras av att en annan gör ett fantastiskt: skillnaden kan tvärtom leda till en skärande dissonans. Det spelar inte så stor roll om en birollsinnehavare, en häst i bakgrunden säg, gör ett dåligt jobb.  Men det går att identifiera ett antal nyckelpersoner som alla måste prestera en anständig insats för att inte alla ska bli lidande. Om någon eller några har gjort ifrån sig fantastiskt bra, man satsat mycket på miljön och på unika specialeffekter, så hjälper det ändå inte.

Den ledande analytikern av ekonomi, organisation och regler för kreativa verksamheter eller branscher, Harvard-ekonomen Richard Caves, beskriver detta med att det råder ett multiplikativt förhållande: ett stort tal – de där insatserna av strålande kvalitet – multiplicerat med noll blir ändå noll, och med en hänvisning till Michael Kremer så inför han begreppet ”O-ringsteorin för produktion”. Detta uttryck använder Kremer för att syfta på katastrofen med uppskjutningen av Challenger, där O-ringar i kyla blev spröda vilket var skälet till olyckan (och något som Richard Feynman demonstrerade). Några små detaljer, O-ringarna, blev den nolla som i multiplikationen utplånade det stora engagemang, i kostnader och i människoliv, som investerats.

Ett litet företag mer än ett stort är som ett filmprojekt: glänsande prestationer på ett antal händer kan förstöras totalt om någon spårar ur. Det stora företaget har i allmänhet ett skyddsnät i sin storlek och olika kontrollmekanismer som man har råd med. Fast det finns förstås exempel på nollor eller nollare med genomslag där också.