Man hör ofta att man inte ska anställa bekanta och familj. Jag har aldrig förstått varför man inte ska göra det. Det är som ett mantra som går utan att förklaras. Man kan ju inte begära att bekanta ska vara perfekta när många anställda långtifrån är det. Samtidigt finns det mängder av fina familjeföretag här i landet som fungerar utmärkt.

Handlar det inte i grunden om att hitta rätt person oavsett bakgrund. I min verksamhet handlar rätt person väldigt mycket om personliga egenskaper som drivkraft och viljan att lära sig nytt.

Har haft ett par bekanta inne och det har väl inte gått så bra. En verkade inte alls motiverad och hade fått sparken på varenda arbete om han varit så slö. En verkar inte alls koppla på hjärnan på kontoret utan gör det som ska göras och inte ett skit mer. Ingen personlig utveckling eller förmåga att se det stora hela med företaget.

Jag kan se ett par skäl att inte anställa bekanta/familj och det är dels att det är lätt att överskatta vänner. Man är en annan person på jobbet. Ett annat är att om det inte funkar på jobbet så kan man förlora vänskapen också.

Men vore som sagt roligt att höra andra synpunkter och erfarenheter för jag funderar kring en anställning just nu.

Nja, det blir väl olika senarion beroende på företagets storlek så att säga. I ett företag med några anställda kan de som inte tillhör familjen känna sig utanför, och baktala personer inom lika befattning. Ett mindre företag kan ha svårt att utvecklas i och med att för mycket känslor och hänsyn tas till varandras egna åsikter.
Samtidigt kan en gemensam syn på företagandet leda till mycket positiva effekter oavsett storlek på företaget...

Allt beror på hur man fungerar ihop, och hur lätt man har att särskilja på familjerelationer och yrkesliv.

Att det finns lyckosamma familjeföretag (stora dessutom) är inget mer anmärkningsvärt än att det finns en och annan enskild entreprenör som gör framsteg. Och hur många entreprenörer finns det inte totalt?

Hej, DEJI
Nu är jag inte ute efter att konfrontera utan försöker lyfta diskussionen. Jag tycker att det kan bli lite för filosofiskt när man pratar om relationer.

Skitsnacket, baktalandet och mobbingen grasserar ju på många arbetsplatser oavsett storlek. Visst kan det finnas en inbyggd konflikt mellan familjen och de anställda, men de inbyggda konflikterna finns ju överallt fast de ser ut på ett annat sätt.

"Allt beror på hur man fungerar ihop, och hur lätt man har att särskilja på familjerelationer och yrkesliv."
Det här blir ju också en klyscha utan värde eftersom man inte vet det innan man anställt personen.

Nä, jag har mer ute efter åsikter kopplade till personliga erfarenheter. Annars är det lätt att det blir ett allmänt filosoferande utan större värde kring frågan.

Frågan är om man vill dela så stor av sitt liv som det innebär att vara både arbetskamrat och familjemedlem eller bekant? Det är inte så många relationer som tål det i längden, om man inte är en absolut perfect match.

Det är skitjobbigt att ta med sig problem, av vad slag det än må vara, från arbetsplatsen till kräftskivan med kompisgänget eller till släktträffen i föräldrahemmet. Risken är också mycket överhängande att man snart pratar jobb, istället för att koppla av. Funkar säkert några år, men sen börjar intellektets tentakler utanför arbetsplatsen att bli rätt så tillbakabildade.

Om man sedan en dag behöver göra större förändringar så har man ett stort känslomässigt problem med hur man skall hantera dem som står en nära. Det är inte lätt att ge dem sparken, eller sätta dem åt sidan för att befordra någon annan. Förutom att få en olustig stämning på arbetsplatsen kommer det att följa med till privatlivet också. Åt andra hållet är minst lika jobbig. Om den privata relationen spricker så kan det bli väldigt jobbigt även på arbetet.

Få människor klarar i längden att det är jobbigt både på arbetet och hemma. Jag tror att vi människor i möjligaste mån försöker undvika att lägga alla ägg i samma korg som det innebär att anställa familjen och nära bekanta. Därmed inte sagt att det inte kan fungera, men det är onekligen ett rätt så högt spel man ger sig in på.

Tack för era inlägg. Jag tror det är svårt att ha en sådan här diskussion eftersom den tenderar att bli så abstrakt och filosofisk.

Men tack i alla fall...

Jag avråder på det bestämdaste från att blanda in familjen och vänner i det egna företaget. Mig ha det omräknat idag kostat några millioner, och swetrot har utvecklat det mycket bra.

George i Seinfeld uttryckte det ganska bra: "Worlds Collide".

Jag arbetar med personalfrågor och grupputveckling där bland annat konflikthantering ingår. Jag arbetar också med rekrytering.

Att anställa någon som är en god vän, en släkting eller familjemedlem är alltid en risk. Det finns flera argument som talar för att det är en risk. Jag skulle vilja säga att det är en genväg och genväg är en senväg - och det ger problem...

Du har fått flera bra incitament tycker jag. Ett argument menar du är att man vet vad man får. Jag skulle säga att du vet precis lika lite om denna som om någon annan vad gäller arbete. Här kommer synen på kompetens in. Du har en privat relation med någon, har en personkännedom om denna utifrån en privat relation. Hur vet du dennes kompetens egentligen? Jo, utifrån vad personen själv har berättat och den bild du fått genom de privata glasögonen. Om du inte varit kollega förstås men då kommer vi in på ledarskapsteorierna om att bli sin arbetskamrats chef vilket inte heller är lätt.

Många är de konflikter jag varit in i där personalgrupper inte fungerar för att det finns privata relationer i den eller mellan någon i gruppen och chefen. Det har handlat om avundsjuka, svartsjuka, utfrysning osv. Inga trevliga saker och inte så lätt att hantera för en chef. För att inte tala om hur dyrt det är.

Att gå ut och söka öppet gör att du förmodligen hittar någon med kompetens även utanför din privata sfär. Visst är det otäckt att hitta rätt person som också fungerar? Men då har du som arbetsgivare många olika verktyg du kan använda dig av för att säkerställa att detta är rätt person och att anställa så att du kan ångra dig.

Hör av dig om du vill ha mer råd. 

Som du säger, har vännen eller den bekanta i fråga den kompetens som krävs för arbetet så skulle jag inte tveka på att anställa honom/henne.

Om det visar sig att vännen inte klarar av arbetet och tvingas att avgå så är det ju trist, men båda vet väl också spelreglerna.

Hej Fredrik Svensson,

Det finns delade uppfattningar om hurvida det är smart att anställa familj och vänner eller inte. Det kan i vissa situationer vara bra och ditt företag påverkas väldigt positivt, men i andra total katastrof som t.om. kan sluta med att ditt bolag går åt skogen. Det senare är vanligast... Så att anställa familj och vänner i ditt företag bör vara din sista utväg. Väljer du i alla fall att anställa någon i din familj eller av dina vänner så bör du tänka igenom följande:

Hur kommer du överens med han eller henne? Ni kan komma överens helt klockrent i vissa fall, men frågan är hur det ser ut i en stressig krissituation?
Hur skulle de agera i en sådan situation och kan du lita på att dem hanterar den bra? Som du säkerligen vet så är det ofta en hel del motgångar när man driver ett bolag och då är det viktigt att personen i fråga inte överreagerar, blir känslosam eller liknande i dessa situationer, då det kan betyda att ditt företag drabbas.

Det som är riskabelt med att ta in någon familjemedlem eller vän i ditt företag är att personen i fråga kan vara en så kallad "ja sägare", som helt enkelt inte ger dig helt ärlig feedback och säger saker bara för att inte göra dig upprörd eller ledsen. Och det finns även en risk att mellan vänner och familj "tänja på gränser" genom att inte uppfylla de krav som ställs och samtidigt inte ta det så jätteseriöst och så att säga "ta det senare", eller "göra det en annan dag" när något behövs göras.

Kolla på deras kompetens, kan de tillföra något av nytta?

Om du trots allt beslutar dig att anställa någon i din familj eller någon av dina vänner, skriv ett bindande avtal om era skyldigheter osv. Och ha gärna en provanställning under en kortare period innan! Kom ihåg att du gör inte vad som är bäst för dig, eller den du ska anställa utan du gör vad som är bäst för ditt företag. Om det skulle vara så att du tvekar, anställ inte personen, lita på din magkänsla.

Hoppas du finner något av dessa råd givande!
Lycka till.

Många intressanta saker har ni tagit upp. Vi tog kontakt med Jan Sten, som sysslat med styrelsearbete i familjeföretag, ägarstrategier och försäljning av familjeföretag till utomstående. Han skrev två bra artiklar till oss om ämnet:

Familjemedlemmar som anställda – hur smart är det?
Att äga familjeföretag – hur kul är (inte) det?