Liksom med idiom, speciella uttryck som barn i ett land lär sig utan att tänka på det, så kan det vara svårt för "utomstående" att ta till sig en elitidrottares tankesätt och metodik på annat håll. "Idiom", är ett sätt att uttrycka sig som inte ska tolkas bokstavligt, ungefär som när man säger "kalla fötter" utan att det har något alls med fötter att göra. En person som inte är uppväxt i ett visst land eller område har svårt att uppfatta nyanserna i sådana fraser. Även om man är duktig på att slå i ordlistor är det snart sagt omöjligt att gissa sig till betydelsen i det hela.
Omvänt kan vissa ord och uttryck ha en innebörd som verkar oskyldiga men är menade på största allvar.
Det var exempelvis först en bit in i vuxen ålder som det en dag gick upp för mig att frasen "hemligheten bakom" inte bara var ett idiom. Det var och är ett lockrop till människor som djupt och innerligt tror att det finns någon slags "lat mans väg" till rikedom, ära och berömmelse.
Jag kände till begreppet "någonting för ingenting". Det hade att göra med folk som vill att allt positivt (som deras fantasi förmår uppskatta) ska komma till dem enbart för att de önskar det. De anser sig förtjäna "det bästa ur livet" enbart genom att existera. Utifrån min avsevärt annorlunda bakgrund ryckte jag mest på axlarna åt denna "någonting för ingenting" mentalitet som ett uttryck för en "taskig attityd".
Tack vare att ha tävlat i idrott från 7 års ålder fick jag lära mig värderingar och en metodik som jag dels tagit för självklart, dels har tagit med mig till andra områden av livet. Det har fungerat med stor framgång år efter år. Det enda smolket i bägaren är att efter tillräckligt många år blev ett visst trist mönster i omvärlden omöjligt att förneka. Det mönstret var: gudatron kring "turen" som framgångsfaktor.
Gång efter annan har jag mötts av tomma blickar när jag svarat att "hemligheten" bakom den ena eller andra framgången beror på grundlig "research", hårt arbete och perfektionism. Efter ett (långt) tag började jag ana att folk på djupaste allvar tror att jag har blivit medlem i någon "hemlig sekt" som inte vill dela med sig av "hemligheten" bakom exceptionell "tur".
Jag har också tappat räkningen på de tusentals personer som hoppat på projekt för att de tror att de ska åka limousine och äga miljonföretag efter ett par dagars eller veckors arbete. Vilka sedan har försvunnit spårlöst när de "snabba cashen" inte har infunnit sig som de inbillat sig.
Big Jon Platt, musikförlagslegenden som värvade giganter som Beyoncé, Jay-Z, Drake, Kanye West, Ludacris och Usher, får ofta frågan om vad som är hemligheten bakom dessas framgångar. Platts svar: ”Det som dessa stjärnor har gemensamt är att de jobbar hårdare än alla andra i rummet.”
För mig har det alltid varit den självklara inträdesbiljetten till de färdigheter, kunskaper och framgångar som jag vill ha. Men att jag över huvud taget tycker att det verkar självklart, är tack vare elitidrotten.
Tack för en eftertänksam och välformulerad kommentar som skulle kunna hålla som en artikel i sig. Faktum är att några kommande artiklar är planerade utifrån samma slags perspektiv som du tar upp.
När jag skriver börjar jag med livsberättelser och rapporter som skulle kunna fylla flera bibliotek, sedan måste jag av utrymmesskäl göra oräkneliga avgränsningar som passar det format som "målgruppen" hinner och orkar ta till sig. Kvar i just det här mediet blir dels ett "spår", som handlar om entreprenörskap, plus ett tilläggsperspektiv, som sätter huvudtemat i ett större sammanhang (denna gång kontexten elitsport). En stigande komplexitetsnivå efter detta blir kontraproduktivt. Målet är främst att väcka en tanke.
Eftersom jag har små marginaler för fotnoter, och noll utrymme för kapitlar, måste jag chansa på att läsaren tolkar de saker som utelämnas som om dessa vore implicit axiomatiska "sanningar". Ett kardinalexempel är att elitidrott, till skillnad från allmänt motionerande, är så tätt förknippat med organiserat mentorskap, att de flesta människor har svårt att föreställa sig en atlet utan (minst) en tränare vid sin sida. Att betona detta stödnätverks närvaro i sammanhanget hamnar nära att uppmana folk att komma ihåg att mat läggs på en tallrik - efter att man redan har nämnt orden "måltid", "kniv o gaffel". Någon risk finns naturligtvis att jag är "hemmablind" i detta antagande...
Jag hade nöjet att härom månaden konversera med en nybliven 17-årig guldmedaljör, och ställde henne den retoriska frågan: "Dina föräldrar tyckte väl att det är en bra idé att satsa på din sport även innan den här segern, gissar jag.. för annars skulle du väl ha haft svårt att ta dig till träningarna alla dessa år?" Hon nickade utan invändningar, med samma självklarhet som om jag hade lagt fram en teori om att solen går upp på morgnarna.
Jag får faktiskt ibland impulser att krama ansvarstagande föräldrar, främlingar på stan, för den underskattade ihärdighet och uthållighet med vilken de fostrar sina barn att bli fungerande medmänniskor i ett socialt samhälle - idrottare eller inte. (Detta är emellertid flera artiklar för sig).
Jag kan se hur min artikels reflektioner kring elitidrott kan leda till slutsatsen att budskapet är att hemligheten bakom all framgång är elitsport. Det vore en falsk slutsats. Det finns förstås många fler sätt att nå "framgång" utöver genom att ärva pengar eller ärva företag, utöver nepotism och politik inom affärer, utöver att vinna på "lotto" eller utöver att tillämpa erfarenheter från en elitidrottskarriär. (Detta är dock flera 300-sidiga avhandlingar för sig).
Med detta sagt är det också viktigt att nämna att begreppet "framgång" (liksom "effektivitet") bör ifrågasättas mycket oftare med tanke på de intressegrupperingar i samhället som under ca 300 år har monopoliserat dessa ord och lyckats indoktrinera mänskligheten med sina extremt snäva tolkningar av dessa ord. (..Ämnena industrialism, kapitalism, indoktrinering, internalisering och etymologi rymmer flera skolbibliotek).
Jag tillhör de som anser att förskollärare som bidrar till fostrandet av årskullar efter årskullar av medmänniskor i princip är mer "effektiva" och borde ha högre löner än chefer som styckar företag eller på liknande vis ställer miljontals familjer utan inkomst enbart för kortsiktiga bonusars skull. Om dylika "höga" chefers framgångsmeriter har miljardärer som Herbert Allen uttryckt: "Jag skulle kunna lära min hund samma färdigheter över en helg" (Machan, Dyan, “Herbert Allen and his merry dealsters”, www.forbes.com, July 1st 1996).
Mycket kan reflekteras kring min artikel. Sensmoralen, som jag förstår lätt kan försvinna i sammanhanget är att den enda "hemligheten" bakom framgångar är att man (oavsett bakgrund och omgivning) som regel måste anstränga sig för det liv som man vill ha.
Jag är den första att erkänna att det finns många personer med elitidrottsbakgrund som inte har förmått ta med sig denna insikt till andra delar av livet. Och att det finns andra som har förvärvat den på andra sätt (exempelvis genom ansvarstagande föräldrar eller välvilliga mentorer).
Dåvarande rektorn för London School of Economics sade för cirka 20 år sedan till Financial Times, att hälften av det som man behöver lära sig för att lyckas i affärer kan man inte lära sig i skolan - och att detta är den viktigare hälften. Men, tillade han: det som handelshögskolor kan erbjuda är ett systematiserat sätt att ta till sig all den enorma mängden information som finns 'där ute'.
Samma princip gäller elitidrott, bland annat tack vare att elitidrotten är den kanske mest systematiserade form av organiserat mentorskap som finns i världen (med ett nätverksstöd från samverkande familjer, klubbkamrater, skola, mängden hjälptränare och huvudtränare, vilka utgör en lika naturlig del av helheten som att ett skelett stödjer en kropps muskulatur).
Tack för att du tog dig tid att läsa och att dela med dig av sakliga synpunkter.
Kevin Se mer...
Jag har läst din artikel ett par gånger och finner din tes som trolig. Dock tycker jag att man i dessa sammanhang borde plocka fram betydelsen av mentorskapet i tränare, ledare, eldsjälar, föräldrar mer än själva idrottandet i sig. Världen är också full av väldigt många "lyckade" människor som aldrig sysslat med idrott men som i sin närhet haft ett väldigt starkt mentorskap av en eller flera personer. Inte många tennisspelare, hockeyspelare, golfare, gymnaster eller lerduveskyttar skulle vinna några mästerskap utan mentorskap och någon som lyfter upp dem när de känner att det är dags att ge upp, för det kan jag lova att dem alla känt någon gång.
Jag tycker det blir lite farligt att uttrycka sig som om grunden för att lyckas i livet är att ha utövat elitidrott som ung. Vad skall alla 15-20åringar som aldrig sysslat med idrott tänka när dem läser artikeln? "Shit! det är kört för mig, jag är ju ingen elitidrottare"...
Dessutom finns fler dimensioner i mentorskapet. Du kan slita som en varg men lägga din energi på fel saker och aldrig nå någon vidare framgång. Där kan en mentor, tränare, förälder etc, precis som på fotbollsplanen, bidra med sin expertis och kanske annan anfallsvinkel så att du kan styra om ditt driv åt rätt håll. För trots allt så skulle jag vilja påstå att det finns fler idrottsmän som inte lyckas bättre än någon annan i livet jämfört med hur många som blir företagsledare och börs VD:ar.
Mvh
Nicklas Se mer...