I det nutida Sverige står storstaden för det ideala - att tänka på sig själv och strunta i grannen. Grundläggande service levereras bäst av den offentliga sektorn, privatiserad eller ej. Så köper man sig via skattsedeln fri från ansvar för grannen. Priset är dock högt. I Sverige har vi en enormt stor andel ensamhushåll och en massa isolerade människor, särskilt äldre.

Vår offentliga sektor föddes ändå ur den gemenskap som landsbygdssamhället skapat. Gamla tiders langarkedjor vid eldsvåda blev till frivilligbrandkår som blev kommunal brandkår och dagens räddningstjänst. Idag ses dock frivilliga och lokala initiativ som töntiga. Om de nu inte uppgraderas till en del av kulturarvet och blir något som turismen kan exploatera.

Är då den offentliga sektorn så präktig som den vill framstå? Ett svar kan man bara få genom att pröva den rejält. Gudrun var en sådan prövning. Forskning kring stormens härjningar i Kronobergs län rapporterar hur ynkligt oföretagsamma de kommunala och regionala myndigheterna var, hur handfallna organisationer som E.ON uppträdde. Hade inte landsbygdens folk haft kvar sin företagsamhet och vana vid att hantera utmaningar tillsammans på plats hade skadorna på människor och materiel ökat rejält.

En del av landsbygdens omsorg om grannen syns i vardaglig ömsesidig hjälpsamhet. Man handlar och hämtar posten åt varandra, städar åt den åldriga grannen mot att hon passar hunden, hjälps åt när det behövs fyra och inte bara två händer för att lyfta tungt. Detta sociala utbyte är något av det mest mänskliga som finns.

Tyvärr har myndighets-Sverige förlorat den insikt om mänskligt samspel och företagsamhet som landsbygd-Sverige fortfarande besitter. När den spontana ömsesidiga hjälpsamheten på landsbygden blir mer organiserad för att kompensera för en krympande offentlig service följer bestraffning. Ett exempel är organiseringen i så kallade ’bytesringar’, där inte bara två utan flera byter varor och tjänster med varandra. Ofta handlar det om att människor låter sin hobby bli till nytta för grannen.

Det enda som tycks intressera myndighets-Sverige är att fånga in ömsesidig lokal omsorg i regleringar, inte minst på skattens område. Men genom att så höja landbygdens skattekraft urholkas dess livskraft. All tid och energi går ju åt till att värdera och administrera vad varor och tjänster man bytt bort respektive bytt till sig. Både praktiskt bondförnuft och forskning säger att detta är tokigt.