”Sverige saknar ryggrad”, säger Max Tegmark till Svenska Dagbladet. Det fick mig att börja begrunda vad det egentligen innebär att ha ”ryggrad”. Litteratör som jag är vänder jag mig till Freuds Ett minne ur Leonardo Da Vincis barndom för att reda ut vad det är:

”i en tid då varje individ sökte vinna det vidsträcktaste utrymme för sin sysselsättning, vilket inte går för sig utan att utveckla energisk aggression mot andra, utmärkte han sig genom lugn fridsamhet, genom undvikande av alla motsättningar och stridigheter”.

En tid som måhända i ännu större utsträckning gäller för oss idag. Kan du säga att energi och aggressivitet inte är förknippat med trovärdighet?

Att ha ”ryggrad” är i alla fall förknippat med energi – kanske inte aggressivitet (beroende på hur man väljer att förstå begreppet aggression) men åtminstone benägenheten att ge sig i kast med ”motsättningar och stridigheter”. Det betyder att de flesta saknar ryggrad. Frågan vi följaktligen måste ställa oss är om det gör världen till en sämre plats. Det har jag mycket svårt att tro. Världsförbättraren – i det här fallet Max Tegmark – måste utgå ifrån en negativ nollpunkt. Ju större åtagande och desto mer energi (läs ”mer ryggrad”) desto sämre nollpunkt. Vi får heller inte glömma att världsförbättraren i viss mån skapar sin egen nollpunkt. Och någonting historien borde ha lärt oss är att hur vi kommunicerar våra nollpunkter har en avgörande betydelse för hur framtiden tar form.

Jag inbillar mig att jag åtminstone kan rädda någon undan det spirande mindervärdeskomplex som befläckar vårt samhälle för att energi + extrovert = trovärdighet. Det är synd om alla människor utan ”ryggrad” som inte orkar befatta sig med ”motsättningar och stridigheter”, de har ett ouppnåeligt ideal att leva upp till. Det är olyckligt att den personliga utvecklingen har tagit det till sin uppgift att införliva folk i den additionen. Hur mycket kunskap och kompetens är det inte som går förlorad bakom ridån?

Den mest betydande utvecklingen kommer med våra erfarenheter som riktmärken, och med erfarenheter menar jag inte upplevelser, utan en så liten men i högsta grad avgörande byggsten som en tanke. En erfarenhet behöver aldrig vara större än så. Alla program som säger annat är en bluff med ett ändamål. Att ha ”ryggrad” är i sig en bluff för att det gäller så långt ifrån alla att det knappt duger som en anekdot på en motivationsföreläsning.

Den vetenskapliga fernissa som motivations- och självhjälpskulturen gör sig gällande med blir snart pinsam när man väl börjar sätta sig in i vad det är som händer. Max Tegmark tänker ta upp kampen mot Facebooks och Googles algoritmiska hjärntvätteri för att han är, åtminstone vad Freuds tolkning beträffar, allt som Da Vinci inte var. Och med det hoppas jag på ingenting mer än att kunna rädda någon undan missförstånden runt personlig utveckling, motivation och olyckliga tolkningar av begrepp, så att fler kan ägna sig åt det man faktiskt gör istället för att försöka skaffa sig en ”ryggrad” som inte behövs.

Missa inga nyheter! Anmäl dig till ett förbaskat bra nyhetsbrev.
8 kommentarer
2020-09-02 19:30
Tack för argument med av allt att döma ovanliga perspektiv som (i alla fall för mig) kräver eftertanke och noga övervägande.

Din beskrivning av Freuds definition av ""ryggrad" får mig att fundera över om han lutade åt stoicism med sitt resonemang å ena sidan, eller å andra sidan "minsta motståndets lag" i den nedsättande bemärkelse som många menar när de söker synonymer för ordet "feghet".
Stoikerna var i och för sig filosofer och Sigmund Freud hade inget till övers för den disciplinen, så det talar lite emot att han pläderade för stoicism. Min deduktion där stärks också av ditt tänkvärda bidrag till debatten mellan rationalismen och empirismen (en debatt som också faller inom filosofins, kunskapsteorins, område).

Om jag förstår din dualistiska(?) utgångspunkt rätt så finns det ingen motsättning i frågan utan den aprioriska kunskapen är en annan sida av, kanske ett förstadium till, den empiriska.


Din text får mig att spontant undra om Edward Bernays skapande av "Public Relations" ("PR") var en trotshandling mot dessa tankar från morbror Freud, eller om Sigmunds ord var en reaktion på systersonens praktiska användning och "missbruk"(?) av hans teorier. Det finns ju få saker som är så "aggressiva" och extroverta som PR...
Samtidigt minns jag (med anledning av mitt flera decennier långa förakt över självutnämnda "riskkapitalister") att Eric Fromms definition av 'aggressiv' i princip endast var ett motsatsord till "ängslig". Dvs att inte vara rädd för allting hela tiden, särskilt framtiden, utan istället våga ta minsta initiativ utan att först kräva skrivna garantier om att utfallet kommer att gå i ens önskade riktning. Det sist nämnda är, som Lee Iacocca skrev i autobiografin Klarspråk (1988) och som Elbert Hubbard var inne på 1898 efter mordförsöket på politikern William H. Seward, "inte att leva". Hubbards välkända slutsats är mina också: "To avoid criticism, say nothing, do nothing, be nothing."

Jag håller spontant med dig om en sak: personkulter, i synnerhet kring extroverta uttryck och kring (åtminstone på ytan) extroverta individer, är en olyckligt världsordning som vidmakthåller vanföreställningen om att introverta saknar "ryggrad" och handlingskraft. Precis som under småbarnsåldern gällande fenomenet "object permanence" så håller alltför många vuxna kvar vid den typen av felslut (eller solipsistiska världsbilden) och resonerar att "syns man inte, så finns man inte".
På många håll finns ju den motsatta världsbilden, inte minst i Nya Testamentet eller i det svenska begreppet "doldis":
– Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn...gör inte som hycklarna, de älskar att göra saker för att människor ska se och berömma dem. ~ Matt 6:1-6:9.
Många "grå eminenser" såväl som kommandosoldater håller med om detta, dvs människor som inte framgångsrikt kan angripas med osakliga påståenden om att de saknar "ryggrad" I traditionell bemärkelse.
Se mer...
Se svar (1)
Du måste logga in för att skriva en kommentar. för att registrera dig som medlem.