Startsida
av Christoffer Andersson
Christoffer Andersson
Student i Nyköping
8 foruminlägg
32 artiklar

”Sverige saknar ryggrad”, säger Max Tegmark till Svenska Dagbladet. Det fick mig att börja begrunda vad det egentligen innebär att ha ”ryggrad”. Litteratör som jag är vänder jag mig till Freuds Ett minne ur Leonardo Da Vincis barndom för att reda ut vad det är:

 

”i en tid då varje individ sökte vinna det vidsträcktaste utrymme för sin sysselsättning, vilket inte går för sig utan att utveckla energisk aggression mot andra, utmärkte han sig genom lugn fridsamhet, genom undvikande av alla motsättningar och stridigheter”.

En tid som måhända i ännu större utsträckning gäller för oss idag. Kan du säga att energi och aggressivitet inte är förknippat med trovärdighet?

Att ha ”ryggrad” är i alla fall förknippat med energi – kanske inte aggressivitet (beroende på hur man väljer att förstå begreppet aggression) men åtminstone benägenheten att ge sig i kast med ”motsättningar och stridigheter”. Det betyder att de flesta saknar ryggrad. Frågan vi följaktligen måste ställa oss är om det gör världen till en sämre plats. Det har jag mycket svårt att tro. Världsförbättraren – i det här fallet Max Tegmark – måste utgå ifrån en negativ nollpunkt. Ju större åtagande och desto mer energi (läs ”mer ryggrad”) desto sämre nollpunkt. Vi får heller inte glömma att världsförbättraren i viss mån skapar sin egen nollpunkt. Och någonting historien borde ha lärt oss är att hur vi kommunicerar våra nollpunkter har en avgörande betydelse för hur framtiden tar form.

Jag inbillar mig att jag åtminstone kan rädda någon undan det spirande mindervärdeskomplex som befläckar vårt samhälle för att energi + extrovert = trovärdighet. Det är synd om alla människor utan ”ryggrad” som inte orkar befatta sig med ”motsättningar och stridigheter”, de har ett ouppnåeligt ideal att leva upp till. Det är olyckligt att den personliga utvecklingen har tagit det till sin uppgift att införliva folk i den additionen. Hur mycket kunskap och kompetens är det inte som går förlorad bakom ridån?

 

Den mest betydande utvecklingen kommer med våra erfarenheter som riktmärken, och med erfarenheter menar jag inte upplevelser, utan en så liten men i högsta grad avgörande byggsten som en tanke. En erfarenhet behöver aldrig vara större än så. Alla program som säger annat är en bluff med ett ändamål. Att ha ”ryggrad” är i sig en bluff för att det gäller så långt ifrån alla att det knappt duger som en anekdot på en motivationsföreläsning.

Den vetenskapliga fernissa som motivations- och självhjälpskulturen gör sig gällande med blir snart pinsam när man väl börjar sätta sig in i vad det är som händer. Max Tegmark tänker ta upp kampen mot Facebooks och Googles algoritmiska hjärntvätteri för att han är, åtminstone vad Freuds tolkning beträffar, allt som Da Vinci inte var. Och med det hoppas jag på ingenting mer än att kunna rädda någon undan missförstånden runt personlig utveckling, motivation och olyckliga tolkningar av begrepp, så att fler kan ägna sig åt det man faktiskt gör istället för att försöka skaffa sig en ”ryggrad” som inte behövs.

Visa kommentarer 8
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.
| Anmäl | 1 månad sedan
Tack för argument med av allt att döma ovanliga perspektiv som (i alla fall för mig) kräver eftertanke och noga övervägande.

Din beskrivning av Freuds definition av ""ryggrad" får mig att fundera över om han lutade åt stoicism med sitt resonemang å ena sidan, eller å andra sidan "minsta motståndets lag" i den nedsättande bemärkelse som många menar när de söker synonymer för ordet "feghet".
Stoikerna var i och för sig filosofer och Sigmund Freud hade inget till övers för den disciplinen, så det talar lite emot att han pläderade för stoicism. Min deduktion där stärks också av ditt tänkvärda bidrag till debatten mellan rationalismen och empirismen (en debatt som också faller inom filosofins, kunskapsteorins, område).

Om jag förstår din dualistiska(?) utgångspunkt rätt så finns det ingen motsättning i frågan utan den aprioriska kunskapen är en annan sida av, kanske ett förstadium till, den empiriska.


Din text får mig att spontant undra om Edward Bernays skapande av "Public Relations" ("PR") var en trotshandling mot dessa tankar från morbror Freud, eller om Sigmunds ord var en reaktion på systersonens praktiska användning och "missbruk"(?) av hans teorier. Det finns ju få saker som är så "aggressiva" och extroverta som PR...
Samtidigt minns jag (med anledning av mitt flera decennier långa förakt över självutnämnda "riskkapitalister") att Eric Fromms definition av 'aggressiv' i princip endast var ett motsatsord till "ängslig". Dvs att inte vara rädd för allting hela tiden, särskilt framtiden, utan istället våga ta minsta initiativ utan att först kräva skrivna garantier om att utfallet kommer att gå i ens önskade riktning. Det sist nämnda är, som Lee Iacocca skrev i autobiografin Klarspråk (1988) och som Elbert Hubbard var inne på 1898 efter mordförsöket på politikern William H. Seward, "inte att leva". Hubbards välkända slutsats är mina också: "To avoid criticism, say nothing, do nothing, be nothing."

Jag håller spontant med dig om en sak: personkulter, i synnerhet kring extroverta uttryck och kring (åtminstone på ytan) extroverta individer, är en olyckligt världsordning som vidmakthåller vanföreställningen om att introverta saknar "ryggrad" och handlingskraft. Precis som under småbarnsåldern gällande fenomenet "object permanence" så håller alltför många vuxna kvar vid den typen av felslut (eller solipsistiska världsbilden) och resonerar att "syns man inte, så finns man inte".
På många håll finns ju den motsatta världsbilden, inte minst i Nya Testamentet eller i det svenska begreppet "doldis":
– Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn...gör inte som hycklarna, de älskar att göra saker för att människor ska se och berömma dem. ~ Matt 6:1-6:9.
Många "grå eminenser" såväl som kommandosoldater håller med om detta, dvs människor som inte framgångsrikt kan angripas med osakliga påståenden om att de saknar "ryggrad" I traditionell bemärkelse.
| Anmäl | 1 månad sedan
Den kommentaren smaskade du rakt in i kärnan, Kevin. Hatten av! Men definitionen av "ryggrad" är inte Freuds utan min egen synkretism mellan Freuds analys av Leonardo Da Vincis karaktär och vad jag anar är Tegmarks definition. Med andra ord en högst populärpsykologisk sammansättning av två lösa faktorer till ett sammanhang, som verkar hålla, och utgöra själva temat i texten.

Stocismen och synonymjakten runt "feghet" är en intressant infallsvinkel. Att Freud inte gav mycket för stoikerna går att se i hans psykoanalytiska texter om konst och litteratur och hans fascination för det individuella snillet. Så där håller med dig.

När du talar om den dualistiska utgångspunkten, menar du då distinktionen jag gör mellan erfarenhet och upplevelse? Hela den filosofiska debatten mellan rationalism och empirism var inget jag hade i tankarna när jag skrev, men det gläder mig att du läste in det. Som kommentar tror jag att om man ser man *tanken* som den aprioriska kunskapen kan man nog se den som ett förstadium till empirism.

Jag är osäker på om Freud hade tyckt att det var så hemskt att hans teorier kom till användning för reklammakeriet. Forskningsetiskt skulle han väl ha varit tvungen att misstycka, men för honom personligen är det lite suddigare. Det är intressant tankegång, väl värd sin tid.

De skrivna garantiernas tid kan kanske vara en naturligt följd av individualismen. Freud verkar vara rätt konkret när han talar om konkurrens och energisk aggression i samma mening. Och med det sagt:

Är inte Hubbards (och din) deduktion någonting som legitimerar orsakssambandet mellan konkurrens och aggression?

Fin koppling mellan objektpermanens och marknadsexponering! Det motsatta skulle jag tror passar in på de flesta religioner (varför religion i allmänhet både historiskt och till dags dato, fungerar som en motvikt till vilseledd individualism, konkurrens och energisk aggression).
| Anmäl | 1 månad sedan
• Tack för förtydligandet om din "synkretism".

• Angående relationen mellan Freud och hans systerson Bernays så tog Freud avstånd från hur Edward använde hans teorier, av vad jag förstått från skildringarna om deras relation.

• Spontan fråga: Gör du skillnad mellan stoicism och individuellt snille? ... Vad gäller tankekapacitet så väljer jag personligen Marcus Aurelius och Seneca med flera framför Freud alla dagar i veckan; det är inte ens i närheten av en tävling, i mitt tycke.

• Ja, angående "dualism" så var det distinktionen – eller kanske rättare sagt frånvaron, som jag syftade på och funderade över.

• Du gör ett sjumilahopp från
Elbert Hubbards tankar och landar i en (förhoppningsvis oavsiktligt) halmgubbe om aggression och konkurrens. Du är långt ifrån ensam om att se det "orsakssambandet". Vilket i mitt tycke är en vanföreställning i gränslandet mellan reptilhjärnan och Pavlovs experiment.
Tack för den "provokationen" (om jag ska låna ett begrepp från Edward De Bono). Det ger mig uppslag till en artikel om hans tankar kring konkurrens, vilka han publicerade i boken Sur Petition (1994).

• Men först ska jag googla lite jämförelser mellan Edward Bernays och Mad Men / "Don Draper".

Allt gott!
| Anmäl | 1 månad sedan
Intressant att vi kommer till samma slutsats från två håll om Freuds relation till PR.

Angående stocism och primitivism VILL jag åtminstone göra skillnad: jag ser stoicism som hårt arbete och det individuella snillet som talang, för att ta ett exempel.

Det förvånar mig inte att du föredrar Aurelius; "ty detta slag skulle kunna drabba vem som helst, men icke vem som helst skulle kunnat förbli oberörd." Jag antar att många på företagande.se skulle hålla med dig. Han förkroppsligar ju kombinationen mellan stoicism och snille.

Ja, kanske är det en lite för enkel härledning mellan ett sådant orsakssamband och Hubbard. Frågan är hur mycket halmgubbe det egentligen är. Att det skulle vara en vanföreställning mellan reptilhjärnan och Pavlovs hundar är i varje fall absurt. Att jag inte är ensam om att härleda Hubbard till orsakssambandet konkurrens och aggression betyder kanske att det är fler än jag som kan betrakta konkurrensens mekanismer med nyktra ögon?

Jag ser en nägot förklarande röd tråd i resonemanget mellan Hubbard, Aurelius och Eric Fromms (fascinerande, nästan apologetiska!) definition av aggression. Hubbards slutsats i sammanhanget blir något av en provokation som leder in i paradigmet.

Dela gärna med dig av dina reflektioner kring jämförelsen mellan Bernays och Draper!

Ha det!
| Anmäl | 1 månad sedan
Re : "absurt".

Flygplan, elektricitet, bilar och mobiltelefoner var "absurda" tankar för stenåldersmänniskan, t o m för 1800-tals individen, ändå är vi här... Och då måste den antropologiska lingvisten i mig rimligtvis ifrågasätta hur det ordet används och vilken seriositet det ska ges: "Absurt" ur subjektiv bemärkelse? Då är vi på en hal nedförsbacke på väg till dagispolemik som slutdestination: "jo-nej, jo-nej, jo-nej..." tills en vuxen kommer in i rummet och går emellan. "Absurt" enligt filosofins, dvs logikens, dvs den moderna vetenskapens adopterade lagar? Att hävda det vore i sig genuint absurt, då det varken har framförts bevis (från min sida) eller motbevis (från dig) i frågan. Bara ett påstående och ett motpåstående.
Det påminner mig om att jämfört med naturvetenskapen, som slaviskt följer logikens lagar, så ansågs och anses psykologin av många vara en pseudovetenskap; vilket skulle kunna vara ett motiv bakom varför käre Sigmund surt angrepp källan till all vetenskap: filosofin.
Tack för återkopplingen, som har givit mig ytterligare uppslag till forskning: dels om etymologin bakom ordet "absurt" (som spontant låter för mig som en synonym till "Jag har intellektuellt sprungit in i en vägg/ stött tån mot en tanketröskel och uttrycker således den emokognitiva versionen av 'aj'), dels om bakgrunden till att 1800-tals generationen såsom Freud och Einstein diskuterade "filosofi" som om att filosofi inte vore urmodern till deras inriktningar. Även om Einstein revolutionerade Newtons revolutionerande resonemang så hade ju Newton (1642-1727) åtminstone sinnesnärvaron att förstå att han stod på "giganters axlar". Einstein (1879-1955) var ödmjuk så det känns som att dåtidens ordförråd ledde till onödiga skendebatter.
| Anmäl | 1 månad sedan
Re: 'fler tycker som jag'.

Detta är i sammanhanget både ett aningen förvånande och motsägelsefullt argument. Att det är fler än du som tycker samma sak i en specifik fråga är i sig ett cirkelbevis; inklusive konnotationen att kvantitet motsvarar sanning och verklighetsförankring. Det motsäger huvudargumenten i din artikel som, vad jag förstått det som, går ut på att du hävdar att något behöver inte vara sanning enbart för att den stora massan tycker det. Denna massa, som du vill rädda, består ju av miljarder människor som håller med varandra och tycker samma sak om slutsatser som du anser är fel. Hur kan du då göra en tankekringla och säga att när massans åsikter passar dina i vissa specifika frågor så är det nu ett tecken på validitet?
| Anmäl | 1 månad sedan
Re: absurt / Re: Fler tycker som jag

Det var ju faktiskt du som började med "dagispolemiken":

"Du är långt ifrån ensam om att se det 'orsakssambandet'. Vilket i mitt tycke är en vanföreställning i gränslandet mellan reptilhjärnan och Pavlovs experiment."

Jag tror att det kan vara bra att göra skillnad på resonemanget man för och den fakta man härleder dit; det är enkel retorik att härleda en massa fakta till ett tvivelaktigt resonemang. Varför börjar du nysta i ett filosofisk-etymologiskt garn kring begreppet "absurt"? Vad fick dig att tro att jag inte förstår innebörden av det?

Din härledning till Freuds motivation bakom misskrediteringen av filosofin är intressant(!): en (påstådd) pseudovetenskap försöker göra en konkurrerande disciplin till pseudovetenskap. Det är ett spännande uppslag jag ska borde gå vidare med vid tillfälle.

Det blir ett cirkelresonemang förmodligen beroende på att vi ser på massan från olika håll. Massan som jag ser den (med utgångspunkt i artikeln) är själva kärnan mellan den progressiva och den regressiva uppfattningen. Sensmoralen i mitt ställningstagande mot Aurelius härledaren och för Freud psykoanalytikern bottnar i att de (mycket förenklat) står på varsin sida om den här massan och att jag (återigen med utgångspunkt i artikeln) ställer mig på den regressiva sidan - den progressiva sidan behöver motstånd för att inte förlora sin självmedvetenhet, och detsamma gäller vice versa även om det inte är föremål för artikeln.
| Anmäl | 1 månad sedan
Ja, du har rätt.