Men det är ju så att upplevelse- och kreativa verksamheter som film, konst- och bokproduktion i viktiga avseenden avviker från sådana branscher och produkter som t ex ekonomerna känner och beskrivit bäst – prylar, vardagsvaror, konsumentprodukter, råvaror. Grunna gärna på vilka delar av IT-branschen som till delar mer påminner om film än om prylar, dataspel kanske? Vem förutsåg Mysts stora genomslag – ett spel där men inte tävlade utom med sig själv, upplevde?

En av dessa grundläggande mekanismer för kreativa produkter handlar om att efterfrågan är osäker, genuint osäker. Det är en drastisk skillnad mot när det gäller att köpa, säg, en begagnad bil. Den är lovande men/och NÅGON vet faktiskt hur den körts och vad den är värd.

Så för t ex film gäller William Goldmans mycket citerade ”nobody knows”, ingen som vet. Verkligen ingen som vet! Det gäller filmer före första visningen, fast man försöker med testpublik, det gäller böcker – tänk på H Potter. Det visar sig att inga av de hjälpmedel TV-stationer, som är beroende av annonsintäkter, nyttjar för förutsäga framgång har den ringaste statistiska säkerhet.

Ett exempel på en konsekvens av Goldmans lag är att man ofta gör villkorliga avtal, tecknar optioner så att säga. Skådespelarna får del av vinsten, tar därmed en del av risken. Översätt gärna till olika (små-)företagsverkligheter.