Arbetsdelningen ger upphov till marknad
Adam Smith öppnade sitt ekonomiska storverk Nationernas välstånd med tre kapitel om arbetsdelning. Det kan tyckas besynnerligt. Varför har arbetsdelning en sådan central plats i det verk som (felaktigt) anses vara nationalekonomins början? Lägg därtill att det sekel av ekonomiskt teoretiserande som följde därefter i det närmaste tog Smiths bok som utgångspunkt, arbetsdelningens centrala roll inkluderad.
Enligt Smith betyder det faktum att vi istället för att göra allting själva fokuserar på delar av produktionen att produktiviteten ökar rejält. I hans klassiska exempel nålfabriken ökar produktionen med 23-46 gånger (beroende på hur man räknar) genom att helt enkelt specialisera utförandet av arbetsuppgifterna.
Karl Marx såg arbetsdelningen, med hänvisning till Smith, som kärnan i det kapitalistiska produktionssättet och det som möjliggör kapitalägarnas exploatering av arbetare. Genom att låta dem specialisera sig alieneras arbetarna från det egentliga värdet av deras arbete och därigenom kan lönerna hållas nere.
Marx lite stolliga teori till trots, så är observationen att arbetsdelningen är central i marknadsbaserad produktion helt rätt. Det är genom arbetsdelning (vilket betyder specialisering) som vi ökar produktiviteten och därmed kan skapa mer med mindre. Och detta har gett upphov till enorm välståndsökning sedan Adam Smiths dagar.
Men det är inte bara så att arbetsdelning är central för marknadsproduktion. Det är genom specialisering marknader skapas. Logiskt sett anammas arbetsdelning för att vi förstår att det är ett sätt att öka vår gemensamma produktion.
Om du och jag jobbar i en smedja där vi måste se till att det finns tillräckligt med kol på ässjan och smida järnet medan det är varmt, så kan vi ganska lätt se att det finns fördelar om var och en specialiserar sig på att göra endera. Om du fokuserar på att rå om ässjan och jag bankar på järnet så kan vi oss sinsemellan producera mer järngrejer än om vi båda utför bägge uppgifterna.
Som Adam Smith uttryckte det så utvecklar vi genom specialisering färdigheter i det vi gör, vi sparar tid på att slippa växla mellan arbetsuppgifter och vi kan enklare skapa verktyg och maskiner som underlättar när vi utför våra arbetsuppgifter om vi separerar dem och specialiserar oss.
Men att vi producerar mer betyder också att vi skulle kunna sälja överskottet. Med andra ord skapas förutsättningar för handel med andra.
Marknaden som civiliserande kraft
Genom att vi fokuserar på smide, och i smedjan fokuserar på specifika uppgifter, ökar vi värdet av produktionen långt bortom vad hade varit möjligt om vi hade försökt producera allt vi kan tänkas behöva på egen hand. Men det kräver förstås att vi kan byta våra järngrejer mot sådant vi vill ha (mat, kläder, osv). Och det kräver i sin tur att vi hittar någon som har mat att avvara och som vill ha järngrejer i utbyte. Ännu bättre är att sälja det vi producerar för penningar och sedan använda penningarna till att köpa det vi behöver av andra som också vill ha pengar som betalning.
När vi nu genom arbetsdelning inom vår smedja ökat produktionen upptäcker vi kanske att vi har svårt att få avsättning för allt vi producerar. Eller så anar vi att kunderna hade betalat oss ännu mer om vi producerar andra slags grejer. Eller så kanske de säger att de skulle vilja köpa något annat istället. Oavsett anledning så betyder den här informationen att vi skulle kunna öka får köpkraft genom att ändra det vi gör. Om vi producerar mer på kundens villkor.
Notera vad som just hänt. Först insåg du och jag att vi skulle få det bättre om vi samarbetade genom arbetsdelning. Men det betyder också att vi blir mer beroende av varandra, för om du inte rår om ässjan så kan jag inte smida och om jag inte smider så kan du inte få betalt. Så vi måste lita på varandra. Och ju mer vi jobbar tillsammans desto bättre blir vi tillsammans trots att vi därmed också blir mer beroende av varandra.
Sedan försökte vi sälja våra produkter till andra för att därigenom kunna köpa det vi behöver. Men det betyder att vi måste göra överenskommelser med främmande människor, så vi måste respektera dem och behandla dem väl för att sälja till dem. Vi är beroende av dem för att kunna sälja, vilket i sin tur är en nödvändighet för att kunna köpa.
I det samspelet lärde vi oss om deras specifika behov och att våra järngrejer inte helt föll alla på läppen. Vi upptäckte alltså att vi skulle kunna skapa mer värde genom att se till kundernas önskemål (snarare än våra egna) och producera mer specifikt för dem. Eftersom vi skapar mer värde för dem kan vi ta bättre betalt (eller sälja fler produkter), så vi tjänar på det själva.
Genom interaktionen på marknaden och vår strävan att få mer, att göra det bättre för oss själva, har vi alltså börjat tänka på andra. Inte för att vi nödvändigtvis bryr oss om dem, även om det säkert är fallet när vi lär känna och börjar förstå dem, utan för att vi själv tjänar på det. Vi tjänar själva på att tjäna andra. Och ju bättre vi tjänar andra desto mer tjänar vi själva.
Med andra ord är det egenintresset som i mångt och mycket skapar och är drivkraften bakom mötet med och förståelsen för andra människor. Därigenom får vi också respekt för dem, liksom de för oss. Det är lätt att avfärda det eller den man inte förstår, men inte den som man har utbyte av och en relation med. Därigenom anammar vi också ett civiliserat förhållningssätt gentemot varandra: ömsesidig respekt, lyssnande, förståelse, osv.
På marknaden behöver inte egenintresset tämjas, utan det är förutsättningen för civilisation, välstånd och ömsesidig förståelse. Det är i andra sammanhang, där egenintresset går ut över snarare än berikar andra, som egenintresset är ett problem.
Text av Per Bylund, först publicera på Cospaia.
