Starta
Driva & Utveckla
Marknadsföring
Ekonomi
Mer

"Jag vill inte ha olyckan ogjord"

Dela artikeln
onsdag, 16 augusti 2017 0
Tomas Stenbäck visar upp sin protes Tomas Stenbäck visar upp sin protes

18 minuter. Så länge visade han prov på ett psyke av järn efter en hemsk olycka som lika gärna kunde ha kostat honom livet. Trots ett söndertrasat vänsterben höll han ställningarna på olycksplatsen tills räddningstjänsten var på plats.

Jag möter upp Tomas på parkeringen alldeles utanför lägenhetshuset i Nyköping. I baksätet sitter en väldigt trött pojke som Tomas lyfter upp i famnen. Vi småpratar lite längs vägen, och jag kan se att han haltar lite. Jag har sett hans protes tidigare, på ett barnkalas några veckor tidigare, och hade jag inte sett det då så hade jag inte lagt märke till det nu.

När vi kommer upp i lägenheten visar han in mig i köket och bjuder mig en kopp kaffe. Tomas Stenbäck är redo att prata om ögonblicket som kom att förändra hans liv, och när han har serverat mig det godaste snabbkaffet jag någonsin har druckit slår jag igång bandaren och intervjun tar vid.

Olyckan

Någon betalar priset för den onödiga stressen - och i ett svep kan någons liv förändras för alltid. Julen närmar sig och maskinerna pressas för att personalen ska kunna få mellandagarna ledigt. Det är ett vanligt fenomen, och visst är det skönt att vara ledig, men då och då händer det som ingen tror ska hända.

- I grund och botten handlar det om “ska bara”, säger Tomas.

- Ett par veckor innan olyckan hade maskinerna strulat så mycket, så vi kände att vi hade en press på oss att jobba ifatt tid. Vi hade kontrakt som gick ut den sista december, och för att slippa jobba mellandagarna så var vi tvungna att krossa upp den mängd asfalt som var avtalad, säger Tomas.

- Det bästa är att krossa koker. När det blir för mycket löst material blir det ganska tungt för rotorn att dra. Den här gången var det två ganska stora klumpar. Jag och min kollega tog bort dem, men vi fick inte igång rotorn igen.

Tomas står på maskinen med en fot på rotorn och en på malbryggan. Mellan hans fötter finns ett utrymme på 20-30 centimeter där asfalten transporteras ner. Med ett jordspett försöker han få rotorn att snurra.

- Jag hade lika gärna kunnat följa med ner. 20-30 cm, där hade inte jag fått plats.

I nästa ögonblick börjar rotorn snurra. Den är nedvarvad, men det är 2,5 ton som ska sluta snurra.

- Jag hamnade gränsle över malbryggan. Som tur var.

Tomas Stenbäck tvingas sitta kvar med benet i krossen tills maskinen har stannat.

- Där sitter jag och skriker att jag inte har något ben. Det är det enda jag vet. Jag kommer inte ha något ben.

När rotorn till slut stannar tittar hans kollega upp, och Tomas möter ett ansikte i chocktillstånd.

- Jag ber honom ta upp mig så jag kan ta upp benet. Det är en benpipa, knäskål och en fot som hänger och dinglar där nere. Det är helt rent på mjukdelar.

Tomas tar tag i sitt ben och lyfter upp det. Hans kollega lyfter honom och lägger honom på servicebryggan.

- Min kollega vet inte vad han ska göra, så jag får hela tiden dirigera honom.

Kollegan springer till bilen och hämtar tygtrasor som ska förhindra att en massa damm kommer i kontakt med såret. En kille i en grävmaskin längre bort tillkallas och Tomas kollega springer iväg för att möta upp ambulansen.

- När jag låg där tänkte jag på hur de skulle ta mig ner därifrån utan att förstöra maskinen.

När ambulans och brandkår kommer har 18 minuter gått.
Tomas Stenbäck är fortfarande vid medvetande. En förman från brandkåren kommer och frågar hur han mår. Tomas börjar förklara hur de ska göra för att få ner honom från servicebryggan, hur de ska klippa upp räcket, skarva det och svetsa tillbaka det igen.

- Jag hade tänkt ut hela scenariot.

"Jag såg hur trasigt det var"

Tomas vill helst att läkarna ska amputera benet direkt, men när de har sytt ihop hans ben på sjukhuset kan han nog röra på tårna - trots att han inte har en enda muskel kvar på framsidan av foten.

- Jag ville inte behålla mitt ben. Jag såg hur trasigt det var. Jag ville inte vara med om hundra operationer och sedan inte kunna göra något med mitt liv i alla fall. Men de amputerade mig inte förrän den 23 december.

De provade ända in i det sista?

- De amputerade mig inte förrän den 23 december. Då var det risk för blodförgiftning. Och för mycket mjukdelar hade dött. Så de var tvungna att amputera.

Från hårdarbetare till multisamordnare

Vad gör du idag?

- Idag jobbar med byggledning och projektledning i Stockholm.

Hur många projekt har du?

- Tre projekt på Arlanda och nio på Stockholms Vatten. Och idag har det tillkommit tre på mailen som jag inte har hunnit svara på ännu.

Tomas Stenbäck tillsammans med sin fru Sophia Stenbäck

Tomas Stenbäck tillsammans med sin fru Sophia Stenbäck.

Tomas Stenbäck har alltid varit aktiv och haft många bollar i luften. Arbetsmoralen är hög och han tycks ha en fallenhet för att utveckla och driva verksamheter. Han har arbetat som kock, servitör, hovmästare, restaurangchef och kökschef. Han har hyrt ut sig som grävmaskinist och flyttkarl. I två år drev han en biluthyrningsfirma, och han var med och startade upp Hertz Biluthyrning i Nyköping för sjutton år sedan - ett företag med kontor både vid Skavsta Flygplats och inne i Nyköping.

- Jag har inte varit så mycket tjänsteman, utan mer den som jobbar. Nu samordnar jag människor och ser till att entreprenörerna gör som de ska.

"Väntar du så kommer du aldrig ta steget att gå vidare"

Redan dagen efter olyckan börjar Tomas fundera på hur han ska gå vidare med sitt liv. Han har inga planer på att vänta utan är helt inställd på ett snabbt beslut.

- Jag ändrade mitt tankesätt. För jag hade ju aldrig sett mig vid skolbänken igen. Men jag måste se vad jag kan göra. Jag hittade den här utbildningen i Hässleholm, flyttade ner och pluggade i två år. Det var en ny dörr som öppnades bara.

Var det någonting av det du har berättat som du var medveten om innan olyckan?

- Nej. Ingenting. Man vet inte alls hur man reagerar i en sån krissituation.

Varför gick det så fort att komma till beslutet att börja om?

- Jag var tvungen att ta ett beslut. Antingen går jag vidare med mitt liv eller så gör jag det inte. Det är inte mycket att vänta på. Väntar du så kommer du aldrig ta steget att gå vidare.

"Jag har så klart tänkte på hur ett upplägg skulle vara"

Har du hållit någon form av föreläsningar om arbetsplatsolyckor och din upplevelse?

- Jag har varit på företaget jag jobbade på och berättat om olyckan. Vad de ska tänka på att göra och inte göra. Mycket mer än så har det inte varit.

Har många frågat om du vill komma och föreläsa?

- Nej, i så många. Jag har väl inte skyltat med att jag gör det heller.

- Men jag har så klart tänkt på hur ett upplägg skulle kunna vara.

Inställningen till olyckan, den enorma styrkan, plikttrogenheten och synen på livet gör att det är min övertygelse att ingenting kan få Tomas Stenbäck att sluta tro på allt som är gott i livet. Han är en kämpe och en förebild.

Senaste nytt

Välj kommun från listan