av Örjan Strandberg
Örjan Strandberg
Talesperson på Nationella Innovatörsrådet i Stockholm
0 foruminlägg
4 artiklar

Staten avsätter miljardbelopp för innovation till universitet och högskolor men problemet är att endast högst 20% av omsatta innovationer kommer därifrån. Det betyder att individuella uppfinnare som historiskt legat till grund för våra storföretag riskerar att försvinna, i bästa fall utomlands, i sämsta fall helt och hållet. Vilka uppfinningar och lösningar på dagens problem hade redan existerat om pengarna hade hamnat rätt?

 

Ordet ’innovation’ är sedan ett decennium oerhört centralt i samhället. Alla regeringar, företag, kommuner, landsting med flera satsar på ’innovation’. Men den av forskarvärlden upprätthållna missuppfattningen om innovationers ursprung kostar statsbudgeten 10-tals miljarder och får som resultat att Sverige backar i industriell tillväxt och därmed välfärd. Och att de individuella uppfinnare som historiskt alltid varit ursprungen till storföretag som Ericsson, ABB, AGA, SKF med flera försvinner. I bästa fall utomlands, (i sämsta fall helt och hållet).

13 av Sveriges universitet har s.k. innovationskontor inrättade som årliga får statliga miljonbelopp för att prestera – innovation.

Verket för innovativa system – Vinnova – delar årligen ut 3 miljarder till, huvudsakligen, forskningsrelaterade projekt, ytterst få till ’innovationer’ utan akademisk anknytning.

Fyra universitetskluster/’centers of excellence’ gavs mellan 2004–2016, statliga anslag om 120 mkr, omfattande drygt 100 forskare, för att forska i ämnet svensk innovation. 

 

Tyvärr har inga vägledande resultat redovisats som skulle kunnat stärka eller stimulera de miljöer varifrån innovationer huvudsakligen kommer.

Staten avsätter för 2019 årligen 37 miljarder till FoU/innovation, varav hälften – 18,5 miljarder - går direkt till universiteten och högskolorna.

Sverige rankas mycket högt hos GII, OECD med flera för sitt ”optimala innovationsklimat” genom att Sverige som nation investerar mer än 3% av BNP i ”innovation”, vår generellt höga utbildningsnivå samt många doktorander.

Problemet är att den akademiska sfären inte är den huvudsakliga miljö där innovation uppstår. Det vill säga, forskare är inte samma sak som uppfinnare.

En forskares incitament/motiv är ju att utforska, definiera och presentera det existerande, medan uppfinnarens incitament/motiv är den radikala motsatsen; att skapa det ännu ej existerande.

Akademiker argumenterar ofta att uppfinnande förutsätter kunskap. Det är sant, samhället behöver kunskap/forskning. Men internationell historik och statistik fastslår att det inte är forskare som uppfinner.

Endast 5–6% av all världens patent kommer från universitet/ högskolor. Hela 95% kommer således inte därifrån.

Svenska och utländska forskningsstudier slår fast att ¬¬¬, medan 80% kommer från individuella uppfinnare i anställning eller i egen verksamhet.

Sveriges universitet och högskolor uppbär 99,3% av statligt FoU-stöd, medan innovatörer/uppfinnare utanför akademin har motsvarande 0,7% att dela på (via Almi).

Regeringens innovationsråd har inga representanter för innovatörer.

Regeringens fem utsedda samordningsgrupper för Sveriges strategiska innovationsområden (budgeterade 845 mkr) har inga representanter för innovatörer.

Nobels fysikpris skall, enligt testamentet, delas ut till den som gjort ”den viktigaste upptäckt eller uppfinning”. Vetenskapsakademin beslöt under ett sammanträde i början av 1900-talet frångå lydelsen, för att istället prioritera ’upptäckt’ dvs forskning. Man beslutade att den uppfinnare som innehade patent på sin uppfinning, inte skulle få kvalificera för nominering. Följaktligen har Nobels fysikpris i snart 120 år, delats ut till 80% för forskningsresultat, trots att testamentet på inget sätt medger en sådan prioritering. Mycket förklaras av att det endast är akademiska institutioner som tillåts nominera pristagare.

På Arlandas porträttgalleri anges Alfred Nobel vara ’vetenskapsman och instiftare av Nobelpriset’, medan Håkan Lans ett par ramar bort anges som ’uppfinnare’. Deras egna uppgifter om sig, är precis de motsatta. Etiketterna har satts i modern tid och - medvetet eller ej - bidrar till det kostsamma tankefelet om var innovation kommer ifrån.

En forskarkultur som inte korrekt redogör förutsättningarna för teknisk utveckling och industriell tillväxt – trots att man besitter både resurser och källtillgångar – ägnar sig per definition åt uppsåtligt oredlig forskning. Konsekvenserna drabbar oss alla, regeringar ges felaktiga beslutsunderlag när budgetar sätts, landets verkliga innovatörer går förlorade.

Om det beror på politikernas okunniga projektion av modeordet ’innovation’ som forskarsfären tacksamt ges finansiering för, är egentligen ointressant.

Ska Sverige återta vår höga industriella konkurrenskraft, måste stödet till utveckling av nya produkter, metoder och system hitta fram till de som levererar desamma.

Örjan Strandberg
Talesperson för Nationella Innovatörsrådet
Ordförande för Stockholms Innovatörskrets

Visa kommentarer 8
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.
| Anmäl | 2 månader sedan
Kan bara instämma till analysen. Inget fel att mycket hamnar hos universitet, men det måste finnas bättre vägar och medel att stötta den individuella uppfinnaren. Bill Gates, Niklas Zennström, Steve Jobbs, Elon Musk, för att nämna några moderna "uppfinnare" och entreprenörer var definitivt inte "vetenskapsmän". Som ordförande i Venture Cups jury i Väst har jag över åren sett att även entreprenörer som startar med en ny affärsidé, oberoende om den beror på en uppfinning eller inte, de sitter i en liknande sits, då det är mycket enklare att få stöd om man kommer från universitär bakgrund. Även om det finns i alla fall inkubatorer som faktiskt satsar på att ge platser till start-ups som inte kommer från en universitet. Jag har ingen lösning, men jag tycker det bör instiftas liknande innovations-hubbar, skulle gärna bidra på något sett om någon har en bra idé.
| Anmäl | 2 månader sedan
Hej Herwig!
Skulle bara lägga till att universiteten och högskolorna redan får c:a 65 miljarder per år för sin ordinarie verksamhet Forskning & Undervisning. De 18,5 mrd / år, får de UTÖVER det...
| Anmäl | 2 månader sedan
Stående ovationer.
| Anmäl | 2 månader sedan
Det som gör en mest irriterad är att fristående uppfinnare inte ses som innovatörer, utan som entreprenörer och därför inte får något stöd till förutsättningslös RnD utan istället tvingas finansiera genom lån och sätta sin egen ekonomi på spel för att bepröva en idé. Eller ännu värre, lägga bra idéer på hyllan. "För en driftig entreprenör klarar ju sig själv".

Sedan kan akademiska innovatörer sitta i åratal och forska med full lön, för att ta fram idéer som aldrig blir patent eller sällan når marknaden. En fristående aktör skulle gjort samma arbete för en bråkdel av summan och faktiskt fått ut innovationen till allmänheten.
Jag hoppas rätt personer tar del av din artikel.
| Anmäl | 2 månader sedan
Håller också med i analysen.
Dessutom, medel som går igenom nålsögat till små företag (eller uppfinnare utan företag) från Vinnova eller liknande aktörer i "Innovationssystemet" omfattas sedan av allt för styrande formalia som starkt begränsar vem som kan ansöka. Det kan vara uppgifter om antal anställda, nystartat från ett visst datum eller ej, företagsform eller om ett företag ligger i koncern eller inte. Ett exempel på hur det blir fel: om det bara finns en anställd i en koncern med eget ägande om 100% så räknas det ändå inte som ett "SME" - Små och medelstora företag. Så fort man har ett dotterbolag för en separat verksamhet (med unik idé) så blir den koncernen utesluten för att ansöka till utlysningar från Vinnova som riktar sig till små företag.

Kontroll är viktigt med offentliga medel. Men alltför snäva regler i ansökningsprocessen gör att entreprenörer försöker anpassa sig till formalia istället för att fokusera sig på vad medlen ska användas till. Även Vinnova behöver lägga mycket tid på formalia (=dyr overhead för skattepengar), istället för att fokusera på bedömning av idéerna, engagemang hos den enskilda entreprenören och uppföljande kontroller om utfall.
| Anmäl | 1 månad sedan
Mycket bra analys!
Vi drivs av olika saker. Forskare blev forskare av någon anledning och det är oftast inte av intresse för entreprenörskap. (Finns undantag!!!)
Att patenten inte kommer från universiteten trots bidrag borde inte vara en överraskning. Fler patent borde dock kunna komma därifrån med rätt förutsättningar och hjälp.
| Anmäl | 1 månad sedan
Så jävla dåligt....
Detta är lika sorgligt som att sverige inte har något nät eller system i skolan som tidigt fångar upp särskild/extrem naturbegåvning hos barn så att dom kan få hjälp att utveckla sin begåvning. Detta skulle också gynna både barnen och samhället.
Dom skulle nog kunna stå för en stor andel av innovationerna som nu istället går förlorade, tillsammans med dom unika barnen själva. Dom lämnas allt för ofta åt ett helt annat öde eftersom dom många gånger är mycket annorlunda deras jämnåriga skolkamrater vilket tragiskt nog öppnar upp för allt ifrån utanförskap till ren mobbning och som i sin tur ofta leder till psykisk ohälsa, depression, självmord eller missbruksproblem.
Detta är lika sorgligt som ren idioti då man tar en potentiell tillgång och genom passivitet skapar motsatsen som bara genererar onödigt lidande, olycka för dessa unika människor och stora utgifter för hela samhället.

Finns många länder som etablerat ett system för att tidigt fånga upp sådant...
Varför kan inte sverige också göra det?
| Anmäl | 1 månad sedan
Vi är så oerhört överens, du och jag, Gabriel!
Jag har startat ett projekt just av den anledning du skriver om, jag kallar det för "egenskapssamhället" https://egenskapssamhallet.se.
Förhoppningen är att tillräckligt många sorters människor ska inse att ett 10-20-30 år gammalt papper inte rättvist intygar individens särskilda talang och förmågor.
Och att det kan vara dags att - i modern tid - överge denna 1800-tals-definition av vad en människa är.