Startsida
av Cospaia
Cospaia
Ett samarbete för fred, frihet och sund ekonomisk teori på Cospaia
0 foruminlägg
5 artiklar
Hela familjen var samlad vid frukostbordet och fyraåringen fick snabbt ett svar:

 

“Man jobbar.”

Han verkade inte nöjd med det svaret. Jag undrade om han kanske ställt frågan för att han själv ville ha pengar, men samtidigt tyckte det lät som ett väl slitsamt sätt. Eller så var frågan kanske större än så. Han letade över bordet efter alternativa lösningar. Jag ville också försöka:

“Man gör något någon annan vill ha eller vill ha gjort.”

Ja, det finns en massa andra sätt, men jag valde att bara berätta om de sätt som skapar värde: att genom att göra oss till tjänare till andra belönas med något i utbyte.

 

Han tittade uppfordrande på mig. Jag behövde nu ett exempel och famlade en stund utan resultat. Sedan drog jag mig till minnes vårt nyliga besök på McDonald’s:

“Tänk dig att några är hungriga och just idag sugna på hamburgare.”

Han nickar.

 

“Någon annan förstår att det ofta är så. Han vill betjäna sina medmänniskor och har därför startat en restaurang. Så får de hungriga sina hamburgare och de belönar i sin tur restaurangägaren med sina pengar.”

Fyraåringens ansiktsuttryck gick över i att vara mer uppmuntrande. Jag byggde därför ut exemplet något:

"Eftersom restaurangägaren vill betjäna många medmänniskor behöver han hjälp. Det finns andra som behöver pengar till mat, boende, utbildning, nöjen och allt möjligt. Här uppstår en möjlighet för restaurangägaren och han väljer att annonsera efter anställda. Med andra ord, han erbjuder andra att byta sitt arbete i restaurangen mot hans pengar.

Många hör av sig och några av dessa blir överens med restaurangägaren om ett byte och tackar ja till hans erbjudande. Det är de som tackat ja vi möter när vi är där och äter. Bland mycket annat steker de hamburgare, tar hand om pommes fritesen när maskinen piper, torkar av bord, stolar och golv, och tar emot vår beställning och våra pengar."

Min son har enormt stora ögon, djupt bruna och med overkligt långa ögonfransar. Han ser lite ut som en mangafigur. Och liksom figurer i en manga uttrycker han mycket via ögonen. Medan jag berättade för honom kunde jag se att han var lite förvånad över svaret. Fast ögonen log samtidigt, så kanske jag snarare ska kalla det “glatt överraskad”. Jag tror att han tyckte det lät fint!

Och i det har han ju rätt. Att tjäna pengar på dessa sätt är något vackert och beundransvärt. Tyvärr är det vanligt att människor inte förstår det. Tvärtom framställs det ofta som att det är något fult och värt vårt förakt med att uppfylla andra människors önskningar och begära betalt för det. Eller som Dilsa Demirbag-Sten uttrycker saken:

“I vissa sammanhang är ordet entreprenör värre än mänsklighetens samlade svordomar.”

På radions “Ring P1” häromdagen försökte till exempel Alexandra Pascalidou att uppvigla sina lyssnare att ringa in och klaga på Halloween för att det “bara är ett kommersiellt jippo för att affärsmän skall tjäna pengar.” Jag är van vid att höra knasigheter på Sveriges Radio, men blev ändå ovanligt provocerad av detta. Sedan lugnade jag mig, trygg i förvissningen om att lyssnarna inte skulle hörsamma hennes uppmaning.

Glädjande nog, och smått förvånande, gjorde de mer än lät bli att trampa på i hennes utlagda spår. I stället slängde de sig på telefonerna och försökte rätta till bilden! Pascalidou fick ett sjå med att hantera den harm hon orsakat genom att orättvist anklaga goda medmänniskor.

En av dem, en äldre gentleman med mjuk röst och snäll dialekt, var speciellt mån om entreprenörernas anseende och ära. Han spillde ingen tid:

“Nej, Alexandra, affärsmännen är halloweenfirarnas ödmjuka tjänare! De sparar verkligen ingen möda. De tillverkar, fraktar, säljer och återförsäljer på alla nivåer i produktionsprocessen för att göra halloween till en rolig fest för alla de som uppskattar denna högtid.”

Programledaren hann inte formulera ett svar på detta innan mannen fortsatte:

“Med dessa ansträngningar betjänar de inte bara barn och föräldrar utan även varandra. Det enda sätt de kan få någon annan att köpa just deras produkter är att vara den bästa tjänaren. De kan ju inte tvinga någon att köpa. Om de brister i sin roll som betjänter tappar de omedelbart kunder.”

Jag tänkte för ett vilt ögonblick att nu tänker den där gubben börja citera Jesus när han pratar med sina följeslagare:

“Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.”

Men det gjorde han inte. Han ångade på med ett färgglatt exempel:

“Slut ögonen och försök föreställa dig detta, Alexandra: Någonstans vill en entreprenör att barnen skall kunna ha en svävande orange ballong som skall likna en klassisk halloween-pumpa.”

Det är så klart inte känt vad programledaren gjorde här, det var ju radio ändå, men jag kunde nästan höra hur hon lutade sig bakåt och blundade.

“Den här företagaren är i just ballongbranschen för att hon själv älskade svävande ballonger som barn och har mycket lätt för att se behov av just dessa. Överallt ser hon när det skulle passa med en trind, blank och färgglad leksak som trotsar gravitationen i form av en glänsande, välfylld ballong. Och hon är alltid snabb att försöka göra sig till tjänare åt dem som önskar sig något sådant. Hon vill vara först på varje ny marknad att erbjuda just sina varianter eftersom hon gjort det till sitt uppdrag att se till att barnen får riktigt fina ballonger som håller längre än alla andras.”

Den inringande lyssnaren drog här efter andan för att ta sats vidare i sitt sjungande av entreprenörernas lov. Pascalidou var uppenbarligen fortfarande lite överraskad över hur hennes brandfackla hade tänt en helt annan eld än hon tänkt sig. Kanske rycktes hon med? Hon utnyttjade i vilket fall inte tillfället att störa hans utläggning. Istället fortsatte gubben med den mjuka rösten:

“Den här entreprenören vet att till detta behövs en speciell sorts plast, Oriented Polypropylene på engelska; det förkortas oftast OPP. Den plasten är bland det tätaste och lättaste material man kan tänka sig. En sådan här ballong kan hålla sig svävande och spänstig i många månader. Vacker är den också; den blänker som en spegel och när man målar plasten får färgerna en lyster som är nästan overklig. Perfekt för en halloween-ballong!”

Jag nöp mig i armen. Den här farbrorn från Värmland var ta mig tusan för bra för att vara sann! Och det blev bara bättre:

“Jag råkar vara väldigt intresserad av just OPP sedan jag läste en pamflett av Jeffrey Tucker. Den hette Säg hej till min välgörare och handlade om en försäljare av just OPP. Jag blev så tagen av texten att jag skrev ut den och jag har den alltid med mig. Får jag läsa ett stycke ur den?”

Pascalidou hade ryckts med av den gamla mannens entusiasm, för hon gav grönt ljus direkt, och gubben började läsa:

"Du och jag känner båda väl till OPP, även om vi troligen aldrig känt till vad den kallas. Det är materialet som används i påsarna till potatischips. Det är anledningen till att innehållet behåller sin krispighet oavsett temperaturen utanför. Du kan doppa påsen i vatten och inget händer. Luften kan vara het eller kall utan att chipsen påverkas. Samma material används för att förvara godis, som Snickers, med samma effekt.

Det är också anledningen till att påsarna kan vara så vackra. OPP älskar tryck. Det är en perfekt canvas för formgivare. Resultatet färgar aldrig av sig på dina fingrar. Trycket bleknar heller aldrig i solen. Den kan återge till och med de mest subtila färgskalor. Du kan trycka ett verk av Michelangelo på OPP och hänga upp det på ett museum."

Jag hörde hur mannen prasslade lite med sitt papper. Jag hörde också programledaren tänka, för det knakade. Hon gick nu med på allt som lyssnaren föreslog. Han ville läsa en liten sak till om det där förträffliga materialet:

“OPP har andra trevliga egenskaper. Det är nästan helt okänsligt för brytanvisningar, vilket är anledningen till att när du rullar ihop en chipspåse så vecklar den genast ut sig till sin ursprungliga form. Detta är för att skydda påsens innehåll. Det är därför som påsar med potatischips innehöll mycket smulor på 1960-talet medans chipsen idag är mestadels intakta och perfekta. Du kanske trodde det berodde på att påsen var fylld med luft? Fråga dig då varför luften stannar i påsen. Svaret är återigen OPP. Det försluts helt perfekt. Det här materialet är ogenomträngligt.”

Alla som lyssnade på programmet, och som någonsin frågat sig hur i all världen de där ballongerna man köper åt barnen kan hålla så länge, hade nu svaret. Jag tänkte, inte utan att le stort, att nu kommer försäljningen av glänsande gasballonger skjuta i höjden. Och gubben var ännu inte klar med sin lektion:

“Och, Alexandra, antalet människor som är inblandade i att tillverka, frakta och sälja OPP är i sanning oräkneliga, jag önskar tiden medgav att jag skulle kunna nämna bara några av dem, men vi kan ta ett exempel och sedan föreställa oss alla de andra. Tänk dig hur någon jobbar i restaurangköket på en av fabrikerna där plasten skärs till för att arbetarna skall kunna äta sig mätta. Äh, en till hinner vi med! Föreställ dig hur en lastbil, fullastad med OPP, stannar till vid ett motell för att föraren behöver sova. Det är ett stort motell och där jobbar många människor. Kan du se det, Alexandra?”

Programledaren skrattade och medgav att visst såg hon det! Mannen tog detta som en uppmuntran att fortsätta:

“Detta jag pratat om är ju bara plasten! Till ballongen behövs så mycket mer. Jag har ju nämnt färgen. Men det behövs även något väldigt speciellt sorts lim för att försluta ballongen. Den är liksom ‘sydd’ av två OPP-stycken och när man fyller den med gas blir det hård påfrestning på sömmen. Den ska tåla den ganska omilda lek många barn utsätter ballongen för. Det behövs även gas. Och snöre! Och säkert en massa andra saker som jag i min okunskap om just ballonger inte ens kan tänka mig. Kan du komma på något mer, Alexandra?”

Jag satt på helspänn och kom på mig själv med att tävla med Pascalidou om att komma på något mer. Hon hann först:

“Ja, man får ofta med en liten tyngd till ballongen. Ibland är det bara en metallring, men jag har också någon gång fått med lite mer arbetade klumpar som är platta undertill och gör att mina barn kan liksom ställa ifrån sig ballongen.”

Farbrorn gav sin elev lite lagom med beröm och berättade sedan att om hon är intresserad av hur fantastisk, spontan och komplex tillverkningen av den allra enklaste sak är borde hon läsa berättelsen ´Jag, pennan´ av Leonard Read.

“Du kommer säkert tycka jag är heltokig, men jag har den som bok och den har jag också alltid med mig. Det är ju en kort berättelse och därför en mycket liten bok ändå.”

Pascalidou skrattade igen:

“Och nu vill du läsa lite ur den, antar jag?”

Här överraskade hon sin lyssnare som inte var av den beräknande typen. Men han tog chansen ändå, nu när den gavs, och sade att det kunde han visst göra. Han introducerad kort berättelsen: hur den var skriven av en blyertspenna som vill förklara vilket fantastiskt mirakel den är. Sedan läste han:

"Jag, pennan, även om jag må framstå som enkel, förtjänar din häpnad och beundran. Jag skall nu försöka belägga det uttalandet. Faktum är att om du kan förstå mig – nej, det är inte för mycket begärt – om du blir medveten om det mirakel jag symboliserar, då kan du hjälpa till att rädda den frihet som mänskligheten så förtvivlat håller på att förlora. Jag har rik lärdom att förmedla. Och jag kan förmedla den bättre än en bil, ett flygplan eller en diskmaskin eftersom, ja, just för att jag verkar så väldigt enkel.

Enkel? Ändå vet inte en enda person på denna jord hur jag blir till. Detta låter otroligt, eller hur? Speciellt om man förstår att det tillverkas ungefär en och en halv miljard av min sort varje år i de Förenta Staterna.

Plocka upp och studera mig. Vad möter ditt granskande öga? Jag är ganska oansenlig. Där finns trä, lack, ingraverad text, blyerts, en liten bit metall och ett suddgummi."

Mannen förtydligade:

“Ingen människa i hela världen vet hur en blyertspenna blir till, Alexandra! Är inte det fantastiskt? Det betyder även att det inte behövs, inte finns och inte kan finnas någon central planeringsmyndighet som koordinerar tillverkningen av blyertspennor. Hur skulle någon kunna planera det när det är omöjligt att överskåda processen? I stället sker all denna koordination genom något som kallas ‘spontan ordning’.”

Han fortsatte:

“Jag vill helst inte förstöra nöjet för den som skall läsa den här berättelsen, men vill ändå läsa några av exemplen.”

Han väntade inte på OK från programledaren den här gången, för han visste att nyfikenhetens eld nu brann inuti henne, lika hett som den gjorde i honom själv:

"Mitt familjeträd råkar börja med just ett träd, ett cederträd med rät stam som växer i norra Kalifornien och i Oregon. Tänk dig nu alla de sågar och lastbilar, allt det rep och den oräkneliga övriga utrustning som används för att skörda och forsla stockarna av cederträ till järnvägsrenen.

Se framför dig alla de människor och de otaliga färdigheter som behövdes för att tillverka denna utrustning; hur malm bryts, stål tillverkas och bearbetas till sågar, yxor och motorer, hur man odlar hampa och tar det genom alla de processer som gör det till starkt rep.

Se framför dig alla de tillfälliga läger där timmermännen bor, sängar och kök, matlagningen och hur all maten odlas och föds upp. Tänk, för varje kopp kaffe timmermännen dricker har tusentals par händer varit inblandade!"

Mannen gjorde en välplacerad konstpaus och sade sedan att han vill avsluta läsningen ur boken med två små favoritdelar av pennan:

"Lägg märke till den ingraverade texten. Den tunna filmen skapas genom att hetta upp en blandning av kimrök och harts. Hur gör man harts och vad är egentligen kimrök?

Min lilla bit metall, hylsan, är av mässing. Tänk på alla de människor som bryter zink och koppar och de som har den nödvändiga kunskapen kring hur man gör mässing från dessa naturprodukter.

De mörka ringarna på min hylsa är av svart nickel. Vad är svart nickel och hur har man applicerat det på hylsan? Bara berättelsen om varför mittdelen av min hylsa inte har något svart nickel skulle ta många sidor att återge."

Den här berättelsen är ju en av mina absoluta favoriter och jag tyckte det var lite synd att läsningen ur den var över nu. Men jag var självklart också sprudlande glad över att få ha upplevt högläsning ur “Jag, pennan” ur statsradion. Den artiga herrn med den snälla dialekten knöt fint ihop säcken:

“Jag skulle gärna läsa hela, men låt oss återgå till vår ballongfabrikör. Vi har alltså börjat kunna föreställa oss hur otroligt många som, oftast helt ovetandes om varandras existens, samarbetar i framställandet av en ballong. Och det är ju en process med ett väldigt tydligt mål. Överallt i denna helt oöverskådliga verksamhet tjänar och betjänar människor varandra enkom för att den lilla tvååringen som i slutänden får ballongen ska bli sådär lycklig som bara ett litet barn kan bli.”

Nåja, tänkte jag, som råkar vara en sådan som blir överväldigande lycklig av just dessa sorters ballonger.

“Ballongen är som sagt mycket vacker och den prasslar skönt när man försöker hålla fast den. Dessutom innehåller ballongen en helt fantastisk lektion om världen; den uppför sig inte som något annat barnet tidigare undersökt. Den åker ju uppåt i stället för nedåt, Alexandra! Den ställer allt barnet trott sig förstå om gravitation på ända. Jag skulle ge allt jag äger och har för att få veta vad som händer och hur barnet gör för att bygga upp en ny modell av verkligheten. För det gör de ju fort. Antagligen för att de inte är så trångsynta som vi vuxna.”

Mannen upptäckte tydligen att han givit sig ut på en tangent, för han harklade sig förläget och satte tillbaks sin utläggning på huvudspåret igen:

“Nåväl, tillbaks till affärsmännen. Runt om i världen finns det alltså föräldrar som kan sätta mat på bordet åt sina barn och bekosta deras utbildning och klä dem och allt möjligt på grund av att det finns affärsmän som vill att små barn skall kunna ha en sådan här ballongupplevelse i novembermörkret. Är allt detta inte så romantiskt att hjärtat börjar bulta?”

Alexandra Pascalidous röst bar inte längre. Hon gjorde några försök att svara, men det kom bara svaga och darriga ljud. Jag har inga bevis för det men jag tror minsann den här mannen, med sin vänliga dialekt och med hela kraften som bor i det sunda förnuftet lyckats få henne att gråta. I Sveriges Radio. På bästa sändningstid.

Så hade den här sagan kunnat sluta. Men, nej, tyvärr. Jag hittar naturligtvis på. Självklart ringde ingen in och sjöng den fria marknadens lov för Alexandra Pascalidou och radiolyssnarna! De ringde istället och höll med henne och hjälpte till att smeta smuts på dessa våra välgörare.

Det är tyvärr den fula och elaka bilden av entreprenörerna som tagit över så mångas sinnen. Det finns inte en armé av värmlänningar som är beredda att rycka ut till deras försvar. För även om de har modet, har de inte informationen och kunskapen.

Men det behöver inte vara så här. Vi kan hjälpas åt att sprida en annan bild. En bild som uppmuntrar entreprenörskapet och viljan att riskera sin tid och sina pengar för mer eller mindre galna initiativ. Därför ber jag er mina kära läsare: Hjälp till att rätta till den fula bilden som Pascalidou och andra så ivrigt målar! När ni hör om någon som uttrycker förakt för företagare, riskkapitalister och andra som är inblandade i att öka vårt välstånd så försitt aldrig chansen att upplysa dem om hur det faktiskt förhåller sig.

Som alltid börjar det med barnen. Det är deras värld vi har att förvalta och förbereda så att sorg och armod blir ovanligt för dem och glädje och välstånd i stället blir deras lott.

I skolan kommer barnen tyvärr få många konstiga idéer inproppade i sig. Förbered dem för skolans och statsmedias kampanjer genom att sjunga entreprenörernas lov ofta och innerligt.

Och när de väl går i skolan, intressera dig för vad de lär sig där. Erbjud barnen alternativa synsätt. Uppmuntra dem att tänka själva!

Och du, dela gärna denna berättelse vidare. Världen måste få veta! Det är sant så som pennan skrev: Vår framtid står på spel. Tänk på barnen. De har mer framtid än vi har.

Visa kommentarer 0
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.