Starta
Driva & Utveckla
Marknadsföring
Ekonomi
Mer

Att lämna referenser inte helt självklart

Dela artikeln
fredag, 18 december 2015 0
Referenser lämnas på begäran Referenser lämnas på begäran

Som tonårig jobbsökande brukade jag ange chefen på min enda tidigare fasta arbetsplats som referens. Jag hade lärt mig att man skulle göra det. Det som jag hade missat var att det inte är som att fylla i ett formulär. ”Var har du jobbat? Där”, ”Vem kan intyga det? Den som var min chef där”.

Jag insåg sent omsider, när jag inte fick de anställningar som torde ha varit givna, att det finns en process bortom kalla fakta. Referenspersonen ska inte bara intyga verkligheten utan också ge sina personliga åsikter om dig.

Det är här det blir besvärligt, snabbt. Människor förväxlar lätt sakliga detaljer med sina personliga känslor. Verklighet: Zlatan Ibrahimovic är en välmeriterad svensk landslagsspelare och flerfaldig cupvinnare på det internationella planet. Subjektiv åsikt: Det finns folk som, vare sig de blir tillfrågade eller inte, gärna ger sig in i debatter som går ut på att de ska lägga fram ”bevis” för att Zlatan (eller Beckham, Marta, etc) ”egentligen inte är en riktig fotbollsspelare”. Jag skulle knappt ha trott att sådant kunde hända om det inte vore för att jag själv har utsatts för försök att dras in i dyliga surrealistiska situationer.

Apropå att bli indragen: I tonåren trodde jag att anställningsfakta var sådant som den potentiellt nye arbetsgivaren enkelt kollade mot de hundratals register som finns i Sverige. ”Finns företaget XY verkligen?”, följt av ett enkelt samtal till arbetsplatsen i stil med ”Har NN verkligen jobbat hos er?”. Sedan skulle processen vara färdig och klar. Ingen hade förklarat för mig att eftersom det finns en högst personlig aspekt i det här med att vara referensperson, så måste man fråga intygsgivaren först om det är okej att ange denne som referens. Det är också viktigt att fråga vad personen tänker säga. Annars kan det (i bästa fall) komma upp saker som kanske är positiva, men totalt irrelevanta. Eller olika grader värre. Senare i livet har jag själv tvingats informera personer om att: ”Visst kan jag vara din referens och nämna det som är bra med dig – bara du förstår att jag inte tänker ljuga om dina svårigheter med att passa tider.”

Överfört till företagande, så lärde jag mig själv, den onödigt långa och obekväma vägen, att liknande grundprinciper gäller när man är en entreprenör. Det räcker inte med att en uppgift om en viktig kontakt är ”a matter of public record” – det vill säga att till och med ett barn med någorlunda läskunnighet kan hitta informationen och se att den är sann. Man behöver också tänka på att även en välvillig referensperson ”har ett eget liv”: Ju tyngre referens man kan ange, desto större ansvar jonglerar den personen med, och saker som hände för kanske flera dagar, månader eller år sedan, är sannolikt långt från tankarna i det ögonblicket som en främling ringer upp och börjar ställa frågor om ämnet. Dessutom kan den uppringande främlingen vara snudd på vem som helst: en hacker, busringare, telefonskojare.. kort sagt någon som håller på med ”phishing” av oklart slag. Så om man inte har förvarnat referenspersonen om att det kommer att komma en legitim förfrågan om faktauppgifter finns det en stor risk att ett oväntat telefonsamtal bara leder till förvirring och irritation.

Därför håller jag med om proffsens råd till jobbsökande, om att det är bättre att skriva: ”Referenser lämnas på begäran”, än att skriva ut en lista med namn och kontaktuppgifter som följer med i alla dussinbrev. Beträffande just affärsbrev, inte förfrågan om jobb utan personliga ”säljbrev”, om man vill kalla det så – i dessa sammanhang har jag lärt mig att en liknande ”nomina sunt odiosa”-princip är bäst. Jag går alltså extremt sällan in i detaljer om namn eftersom de oftast är onödiga (och ytterst en signal om bristande integritet). Blir vissa detaljer relevanta att veta, frågar beslutsfattare om det.

De enda gånger då erfarenheterna ovan inte har hjälpt under de senaste drygt femton åren, dessa tillfällen kan jag räkna på en hand. Till saken hör att jag lika sällan har behövt ange referenspersoner. Det bör nämnas att ”word of mouth” – att andra spontant talar väl om en – räcker oerhört långt. Undantagsfallen då ämnet ”referenser” har kommit upp, har istället varit i surrealistiska situationer då främlingar har tagit på sig att gå till individer som jag inte har en sådan relation till, för att fråga om saker som intervjupersonerna inte har förutsättningar att uttala sig om.

Jag minns dock särskilt en viss situation, det kanske mest tragikomiska av undantagen, då en person som såg delar ur en affärsplan plötsligt utbrast : ”Tänk om någon ringer alla dessa märkvärdiga profiler – då kommer han eller hon ju att upptäcka att det är bluff allting”. Vilket är ungefär samma slags inverterat genialiska logik som att säga: ”Tänk om jag går till livsmedelsaffären för att handla en energidryck och upptäcker att jag tror att de inte kommer att sälja den till mig”.

Trots att detta var över ett årtionde sedan så glömmer jag aldrig att jag tänkte tyst och stilla för mig själv: ”Om man anger specifika referenser – så är det väl för att de är till för att kontaktas?”.

Jag minns också att jag tänkte att: Lika viktigt som allt annat som rör att förtjäna samt vårda referenser – är att vara selektiv med vilka som man tillåter komma i närheten av att uppta dessa viktiga relationers tid.

Senaste nytt

Välj kommun från listan