av Peter Mäsak
Peter Mäsak
COO på Promessa i Orust
0 foruminlägg
1 artiklar

Efter drygt 40 år som svensk entreprenör och innovatör inom ekologi-sektorn, kan jag konstatera att talespersonen för Innovationsrådet, Örjan Strandbergs analys av svensk innovations-policy, stämmer väl överens med det jag själv erfarit beträffande kanalisering av medel till forskare respektive innovatörer.

 

Kortfattat menar jag att  Örjan Strandberg  på ett kunnigt och analytiskt sätt beskriver hur strukturfelen och de förvrängda definitionerna kring ord, såsom innovation och forskning, förleder beslutsfattare, vilket är något jag själv kunnat åse i decennier, men inte kunnat sätta ord på, för att leverera i ett forum som skulle kunna leda till förändring/politiska åtgärder, än mindre ett bättre innovations-Sverige – I grunden handlar det här om missgrepp, som med väl vald eufemism blandar bort korten för publikum, d.v.s. förblindar, förvirrar och fördummar ... -  söndra och härska.

Vill lite summariskt beskriva min karriär och vad det har lett fram till, mot bakgrund av ett svenskt system av institutioner delegerade att sanktionera tillstånd, medelstilldelning och inte minst en sund utveckling för den enskilda individen, samhället och miljön.

Jag började på 70-talet med en för svenskt vidkommande helt ny näring, musselodling, för att det stod klart för mig som nyutexaminerad biolog, att läckagen av näringsämnen från land resulterade i algblomningar och ”döda havsbottnar” - Att odla musslor var för mig ett sätt att praktiskt visa på ekologiska och nationalekonomiska fördelar, genom att korta ”den organiska cykeln”. Näring som läckte ut från kustsamhällen och jordbruket, resulterade i algblomningar som musslorna effektivt kan filtrera ut (blåmusslornas stapelföda är algplankton), och efter skörd kan således detta utsökta livsmedel återbördas till land, och därmed sluts cirkeln av utlakade näringsämnen … Restresurser från mussel-förädlingen blev lokalt till organisk gödsel i jordbruket, och viss del av produktionen upparbetades till djurfoder, såsom hönsfoder för äggproduktionen av KRAV-märkta ägg.

Musselexporten bidrog till en positiv svensk handelsbalans, och produkten satte Sverige på kartan.

Se även: Hur du startar egen fisk, tång och räkodling

 

Det tog dock cirka 30 år för musselodlingen att etablera sig som en näring i Sverige, mest p.g.a. ett hämmande svenskt regelverk, som hör och häpna klassade verksamheten som ”miljöfarlig verksamhet”, i sällskap med kärnkraftverk, oljeraffinaderier m.m. - Men, idag har detta projekt, blivit ett väletablerat företag, Scanfjord, tillika Nordens största leverantör av odlade och KRAV-märkta musslor, och musselodling anses nu vara en miljöfrämjande verksamhet, som lyfter ut ett par tusen ton biomassa ur havet varje år på den svenska västkusten, för att toppa skaldjursbordet.

Att jag så tog steget in i vad som kan kallas ”begravningsbranschen”, det kan synas långsökt, men.

"Inför döden är vi alla medberoende"

 

Ja, vi kommer alla förr eller senare att i någon mån konfronteras med döden, antingen personligen eller genom att vän eller nära anhörig skall ”omhändertagas” inför begravning.

Det är egentligen min kära hustrus projekt - bolaget som heter Promessa, och som jag som ”närmast sörjande” kom att bli en del av, efter 25 år i musselbranschen – Många människor har kommit i kontakt med detta projekt via media, men då under det inte alls så smickrande namnet ”frystorkning” - Det är en teknisk etikett, som långt ifrån har koppling till vad det egentligen handlar om, men som ”det aningslösa etablissemanget” velat ge en föraktfull stämpel (rentav mobbing ) – Men, det handlar om ren och skär biologisk förståelse och tillämpning, ett för den urbana kulturen mycket komplext tema, speciellt när det handlar om något så traditionstyngt och politiskt/religiöst känsligt, så att det t.o.m. tabu-belagts ... (branschen vill inte stå i rampljuset ..)

Döden är en förutsättning för nytt liv

Det är ur ett biolog-perspektiv inte ett så långt steg mellan de två ovan omnämnda projekten – det handlar i båda fallen om att ”korta ner den organiska cykeln”, till förmån för miljön och då min hustru, Susanne Wiigh-Mäsak, tillika biolog, som ägnat en stor del av sitt liv åt att passionerat kompostera allt avfall från trädgården och köket, så kom tanken på att det ju är förfärligt att vi människor, när vi dött, inte kan få bli en integrerad del av den jord som fött oss - ”av jord är du kommen, jord skall du åter ...”  är ett citat som dessvärre inte kan besannas med hjälp av de idag erbjudna traditionella begravningsmetoderna. Sagt och gjort, här föddes hos Susanne en tanke om hur det skulle bli till jord i verkligheten … Biologiska förutsättningar blev vägledande kriterier för en alternativ jordbegravnings-innovation, promession® - konceptet patenterades p,g.a att det kräver att varje mått och steg efterlevs genom ett stort mått av utbildning, men kan således inte bli föremål för Nobelpris enligt rådande regelverk, varför den dörren är stängd, dock finns det ”Alternativa Nobelpriset”/ Right Livelihood Award, och vi väntar på en nominering – nu, inte postumt.

Det nya omhändertagandet av avlidna, promession®, utgår ifrån några grundläggande empiriska naturvetenskapliga fakta, alltså inga hypoteser, därmed involveras inte tyckande eller tro:

Allt organiskt material (så också vår egen kropp) har ett begränsat antal vägar att brytas ned: 

A) förmultna, B) ruttna, C) brinna (- vad som sker med själen är upp till gemene man.).

Promession gör att den avlidna kroppen blir ”en gåva tillbaks till jorden”, och blir både i tid och rum en vinst för miljön, till skillnad från de ”kvittblivningssystem” som idag tillämpas.

Plan A” är naturens prio, medan B & C är ”nödlösningar”, om goda förutsättningar saknas.

Drar därför lite krasst upp några förlopp som besudlar dagens traditionella begravningsmetoder:

  • Att jordbegravas ”six feet under” är en förruttnelsemetod - kroppen skulle dock ruttna även om den låg ovan jord – det finns det facit på från t.ex. USA, Tennessee, ”The body farm”, där kriminologiska studier har visat vad som händer med kroppar efter döden.
  • Kremering är egentligen att kokas, inledningsvis, då kroppen innehåller 60–70% vatten, så brinner vävnaden inte förrän vattnet kokat bort – Därefter så maler man de stora benen som inte tillåtits brinna ut – Askan i urnan är bara en liten reminiscens av kroppen, resten gick alltså till väders, mest som vattenånga och CO2 (70% av kroppens torrvikt är kol, C)

Alltså skapar man inte rätt förutsättningar, såsom den orörda naturen gjort i miljontals år.

Djävulen kom ombord, och nu ror vi den fan iland

Det tredje alternativet som heter promession® (att bli jord på riktigt), har förkastats av våra politiker, SKM, Svenska Kyrkan och Sveriges Kyrkogårds och Krematorieförbund, SKKF.

För att finansiera en teknisk utrustning (show case), har alla äskanden om medel från svenska och EU-innovationsfonder hittills avslagits - det är här man undrar om viljan att förstå komplexa system är besvärande för den intellektuella kapaciteten hos dem som handlagt våra ärenden ...? 

Ingen tycks förstå att detta skulle kunna bli en miljardindustri för Sverige, som tillika skulle kunna implementera en miljöinnovation som berör varenda människa på jorden, vilket verkligen skulle ranka Sverige högt som innovationsland inom miljö. Promessas animation på den tekniska delen har visats >250 miljoner gånger i sina olika versioner på olika språk. (vi är i klass med Lady Gaga:)

Men, Promessa har tagit saken i egna händer med nya tag, och satsar på att informera och utbilda marknaden – det gör vi nu genom att teckna avtal - hittills 10 utbildade Promessa-Representanter, i 4 olika världsdelar – alla dessa har betalat för att företräda Promessa efter att ha fått en 3-dagars Promessa Masterclass Education, och nu informerar de branschen och beslutsfattare.                                                                                               

Här vill jag dra in debatten om ”Flygskam” vs ”Sista Resan/Himlafärden”

Det är ju strålande att Greta Thunberg får så mycket uppmärksamhet och fokus på klimatdebatten.

Men, hur kommer det sig att vi strävar efter ett sunt och ekologiskt försvarbart liv, men den dagen vi dör, kan vi utan att protestera, stillatigande låta oss alla bli ett deponiproblem som förorenar luft, vatten och jord, då vi enligt begravningslagen i Sverige enbart erbjuds 2 begravningsalternativ?

Det är naturligtvis bra att flyga mindre, äta mer eko-certifierat och att förfäras över Amazonas bränder - men det krävs handfasta råd om vad vi bör tänka på - Nedan en sammanställning på viktiga saker att känna till och inrätta livsstilen efter, för en klimatsmartare framtid:

  • vi bör undvika alla processer som involverar 1) förbränning o/el 2) förruttnelse
  • 1) oorganiskt material är vattenlösligt, till skillnad från 2) organiskt material
  • Dött organiskt material måste 1) finfördelas och 2) torkas, för att inte ruttna
  • Lakvattnet från förruttnelse innehåller 1) vattenlösliga ämnen som förorenar 2) alltmedan i förruttnelsen den bildade metangas (CH4) är en >25 gånger potentare klimatgas än CO2.
  • Kremerade kroppar förorenar luften med 1) kvicksilver (från amalgam i tandlagningar), och saltet, 2,5–3,5% i kroppen, bildar vid denna förbränning 2) dioxiner (toxiska klor-föreningar)
  • Allt medan CO2 bildas i förbränningsprocessen, avslutas våra liv med att bli ett bidrag till 1) miljö- & 2) klimat-förstöringen - När blir det lagligt att välja smarta alternativ?

1 resp. 2 är viktiga saker att ha klart för sig, allt för att förstå den komplexa bilden av hur man erhåller ett fullödigt resultat vid omhändertagande av ”organiska restresurser”.

Trots att japanerna har 99% kremation, så har de nu förstått detta.

Inrättar vi oss efter Promessa's koncept för hantering av organiskt material (patenterat), så får vi några spin-off effekter som är av hög dignitet för påverkan av klimatet (som asiatiska stormakter nu förstått att plagiera), men vi måste definiera vissa begrepp, så att vi associerar rätt i den kognitiva processen, men det kräver mycket ordmassa i förklarande text för att bena ut detta komplexa ämne:

Främst vill jag framhålla den betydelse som organiskt material har såsom föda för ”den levande jorden”; d.v.s alla de små organismer som är delaktiga i den aeroba nedbrytningen i jorden

”Den levande jorden” är ett uttryck för just det faktum att jord består av cirka 50% mineraler och 50% organiskt material i olika faser av förmultning (kallas humus), där nedbrytarna är essentiella.

Det nästan magiska är att dessa nedbrytar-mikrober och lite större organismer har, en uppgift att luckra, lufta och dessutom dränera jorden, samtidigt som de äter och metaboliserar det organiska materialet, som sedan ”paketeras” i så kallade kolloider (en slags små slemklumpar som inte är vattenlösliga). Kolloiderna ger jorden en speciell struktur och viskositet, något som en bonde för 100 år sedan rent intuitivt förstod som ”en fet och god jord”. Växters rötter kan däremot penetrera de små kolloiderna och då tillgodogöra sig det oorganiska och vattenlösliga innehållet i kolloiderna, vars innehåll således inte läcker ut till grundvattnet, utan absorberas av växterna genom rötterna.

Att kolloiderna hamnar kring rötterna beror på ett sinnrikt system, nämligen att växter har ett utbyte med jordorganismerna genom att i rotspetsarna ”leverera sockerhaltiga föreningar”, d.v.s CO2 som i fotosyntesen tas upp av växten, metaboliseras till bland annat sockerarter som blir till ”godis” för djuren och svamparna i jorden. En del koldioxid löser sig i markens fukt, och på så vis får vi en kemiskt svagt sur miljö (kolsyra), vars pH även främjar bildning av mineralsalter (är vattenlösliga) och därmed tillgängliga för växter, allt i en s.k. samlevnadsprocess mellan växter, djur och svampar, så kallad symbios, som sker i en takt som gör att läckagen minimeras.

Det mest betydelsefulla för klimatet i detta sammanhang, är att CO2 från växternas fotosyntes och samspelet/symbiosen med jord-faunan, som bryter ned dött organiskt materialet, gör kolet stabilt inlagrat i jorden (carbon sequestration), d.v.s atmosfären avlastas från sitt koldioxid-överskott.

Att Nobelpriset delades ut till den som ansåg konstgödning (NPK) kunna lösa gåtan med att öka skördarna, är idag till förfång för klimatet, då oorganisk gödning (NPK) inte är föda för de viktiga jordorganismerna, varför de tynar bort, och jorden blir endast ett substrat för att förankra rötterna i, och konstgödningen ger, liksom ett dropp, en korttidseffekt för att driva på den livs-uppehållande vegetativa fasen – Men jorden blir med tiden kompakt då dess liv tynar bort – Detta leder i sin tur till behov av konstbevattning och biocider, för att skydda de snabbväxande, sköra plantorna. Vad som dessutom går om intet är kolinlagringen, som ju kräver interaktionen mellan växterna och den levande jorden … en av ”Naturens Gratis-tjänster”

Konsekvensen av alla konstgödslade jordar, bidrar därmed till en galopperande klimatkris.

Tänk om varje hushåll, restaurang och storkök hade en liten teknisk utrustning som finfördelade och torkade allt matavfall – Då skulle lagringen och transporterna av detta idag stinkande/ruttnande avfall kunna bli till en resurs som organisk gödning i jordbruket. Logistiken för att bli kvitt vattnet finns ju redan under diskbänken, och väl torkat så kan man lagra det organiska materialet utan att några odör-olägenheter uppstår alltmedan ett organiskt gödsel kunde erbjudas mot en ersättning!

- Men nej, politikerna i Sverige har hittat på att vi skall röta materialet, för att så bränna den genererade metangasen, så att CO2 åter frigörs till atmosfären - Tyskland inför CO2-skatt, medan vi idag fraktar runt ruttnande organisk sörja, som med sitt vatteninnehåll kostar utrymme, tunga transporter och blir till en sanitär olägenhet, föga klimatsmart. Men det är rent intellektuellt, lätt att ta till sig de 2 stegen som till synes är ett tillvaratagande av ett avfall, för att generera energi:  

1) avfall 2) blir till energi medan CO2 läcker ut i atmosfären - för att inte tala om metangasen, om det skulle inträffa en olycka i rötningsanläggningen (har hänt!), och var gör man med röt-resterna?

  • Läckagen av oorganiska salter till våra hav och sjöar genererar ”döda bottnar”, då ruttnande organiskt material underblåser klimatförändringarna genom den genererade metangasen.
  • Amazonas bränder kan knappast mäta sig med detta globalt strukturella systemfelet.

Men hur skall man få den urbana människan att förstå ...?

För drygt 70 år sedan förstod USA:s President Franklin D. Roosevelt:  ”den nation som inte bryr sig om sina jordar, bryr sig ej om sitt folk” (citat) – Men förstår dagens urbankultur detta?

Idag sprids detta budskapet på nätet:

Att Kina intresserade sig för Promessa har vi förstått redan före år 2011, året då man skickade en delegation från Ministry of Civil Affairs, för att träffa oss på Promessa. Men, man talade om att det endast var genom dem som promession skulle kunna godkännas i Kina – Men därefter har man genom ett 30-tal kanaler (företag, universitet, begravningsbyråer, gravplatser och utlandsboende kineser) försökt få tillgång till vårt know-how, men utan att vilja betala för sig. och nyligen ryktades det om att man på ett universitet i Wuhan (i SO Kina) har startat ett bygge av en teknisk utrustning i samarbete med ett universitet i Sydkorea … (hittills har vi fått kännedom om 10 intrångsförsök, trots vårt dyrt upprätthållna patent-skydd.).

Behovet är mycket stort i Asien (men även i andra delar av västvärlden), och ”man är alltså beredd att gå över lik” för att komma i åtnjutande av Promessas know-how, medan vi här hemma inte fattat - eller vill vi inte förstå? Tiden går, och vi med den, snopet för Sverige.

Svenska innovationer går Sverige ur händerna p.g.a. en missgynnande politik, organiserad i en odemokratisk beslutsordning, i.o.m. avsaknaden av nödvändiga kompetenser för att agera till förmån för Sveriges bästa…  Örjan Strandberg har satt fingret på bristerna – men, räcker det för att en sundare innovationspolitik skall bli förverkligad?

Håkan Lans är kanske det mest graverande fallet i svensk innovationshistoria idag, men man får försöka göra något åt det man kan göra något åt (som man säger inom AA). Promessa vill dock inte begråta att USA inte godkände patentet ”omhändertagande av organiskt material”, och strax därefter kom NASA att använda Promessas koncept för sitt planerade rymdprojekt för resan till Mars, liksom även Richard Branson och Elon Musk öppet deklarerat i media om sina rymdprojekt. 

NASA kallade detta för en designstudie, vid namn ”Body back”, och engagerade både Lunds och Köpenhamns universitet, för att visa hur man skulle ta hand om eventuellt avlidna astronauter.

Det sorgliga är att man med största sannolikhet ändå inte förstått den biologiska processen, d.v.s vilka kriterier som måste uppfyllas vid gravsättningen, för att uppnå det utfall vi alla trott på i flera tusen år ”… till jord skall du åter varda” - Detta kan vi tyvärr åse, då ett antal ”andra metoder” (design-projekt) lyckats bli förankrade i flera av USA:s staters lagstiftning, p.g.a. att förståelsen för skillnaden mellan ruttna och förmultna saknas hos lagstiftare och/eller politiker. Det kokar alltid ned till att metoderna vill ”gömma och glömma” vad som egentligen sker med den avlidna kroppen!?

Detta till trots har promession blivit beskriven som en laglig metod i några tyska delstater, liksom i Sydafrika och på Island.

Nu har vi flera team (Promessa-representanter) som sprider information om promession: 

ett nordiskt, två på kontinenten inom EU, en i Sydamerika, fyra i USA och en i Sydafrika.  Samtidigt har Promessa en ”vän-organisation” med drygt 4000 supporters spridda i över 100 länder – Promessa är den enda organisationen inom begravningssektorn som har en ”fan club” - Promessa har alltså gjort att döden går att prata om, och de flesta rösterna hävdar att promession låter tilltalande ... ytterligare ett paradigm-skifte, då död och begravning aldrig varit tilltalande förut.

Mer om ämnet innovation kan du läsa här

Visa kommentarer 0
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.