av Örjan Strandberg
Örjan Strandberg
Talesperson på Nationella Innovatörsrådet i Stockholm
0 foruminlägg
4 artiklar

”Innovation” = ”Uppfinning som nått marknad”.
Det torde inte vara någon större intellektuell utmaning för beslutsfattare att därför börja inkludera Sveriges uppfinnare i innovationsstrategin.

Förklaringen kanske är att man känner sig oerhört osäker på vad uppfinnare är och vad de gör.

 

Det grundläggande problemet med uppfinningar/innovationer är ju just risken att det ännu-ej-existerande kan misslyckas. Detta får både statligt och privat riskkapital att dra öronen åt sig – speciellt i den ofta helt avgörande såddfasen. Riksrevisionen konstaterade 2014 att endast 0,2% (!!!) av statligt riskkapital (exkl. 6:e AP-fonden) satsades här, medan det övervägande riskkapitalet hamnade i mogna och tillväxtbolag. (Där nya innovationer inte uppstår.)

Vare sig Vinnovatjänstemän, ALMI-rådgivare, inkubatorer, teknikförmedlare, PRV, affärsänglar, riskfinansiärer eller ens uppfinnaren själv, kan med säkerhet lova att en ny produkt/metod/teknologi kommer att lyckas.

Ingen kan garantera framtiden. Alla efterlyser envist validering och verifiering.

Vi behöver inse att just denna magiska kristallkula aldrig kommer att finnas.

Missa inte: Miljarder av statligt innovationsstöd hamnar i fel händer

 

Kanske kan vi göra något som är näst bäst?

Utöver att representera Nationella Innovatörsrådet och Stockholms Innovatörskrets har mitt professionella yrke sedan 1980 varit som beställningskompositör och producent för näringslivet där jag levererat musik till bildspel, koncernpresentationer, kongresser, kampanjer, invigningar, utställningar, jinglar, reklamfilmsmusik med mera.

En professionell kompositör kan normalt sett - till skillnad mot uppfinnaren - nöja sig med att skriva ned det hen har hittat på, på notpapper eller i digitalt och ljudande format. Hen behöver oftast inte starta något särskilt företag, skriva affärsplan, söka riskkapital, starta verkstad m.m.

Vill en kompositör försörja sig på det hen hittar på, finns sedan länge en upptrampad näringskedja. Där finns musikförläggaren, vars enda verksamhetssyfte är att se till att artister, orkestrar, TV-serier, långfilmer, reklam, TV-spel och annat använder den komponerade musiken.

Musikförläggarens tjänster kostar inte komponisten ett öre. Ersättning får förläggaren genom en avtalad procentsats först när musiken spelas, streamas eller på andra sätt konsumeras.

Bredvid förläggaren står ett skivbolag [numer kallat musikbolag] som - utan att ta betalt - hemskt gärna produktifierar låtskrivarens påhitt till skiva, fil och stream. När produkten säljs får komponisten royalty för varje konsumerad/såld enhet.

Och sedan står där hela kontaktytan till allmänheten; web och appar, Radio- och TV-kanaler, film och dataspelsindustri, reklam med mera! De här entreprenaderna behöver också musik för att kunna attrahera lyssnare, tittare och konsumenter.

All världens distributörer, nyttjare och konsumenter av musik, får denna smidigt och ’kostnadsfritt’ levererad av världens kompositörer och musikproducenter, genom det här utvecklade systemet.

Tänk om industrin på motsvarande sätt kunde få kostnadsfri, kontinuerlig produktutveckling?

Tänk om Sveriges 270 000 mikroföretag; verkstäder, fabriker och mindre industrier utan egna FoU-avdelningar, var så angelägna om produktutveckling, att de var beredda att ta på sig både prototyputveckling, framställning och marknadsföring mot att kostnadsfritt få ensamrätten till nya produkter/metoder/tekniker inom sin speciella bransch, mot att som enda villkor, utbetala avtalad royalty, aktiverad först om och när produkterna säljer.

Nu finns det en framtagen modell för denna idé om en cirkulär näringsekonomi, där innovatörer/produktutvecklare, företagen och finansiärerna är motorn.

Modellen kallas för KEI-link och är framarbetad av STIK i samarbete med IUC – Industriella Utvecklingscentra.

Apropå mitt inledande resonemang om behovet av garantier, kristallkulor, valideringar och verifieringar, vill jag förklara den centrala vitsen med KEI-links tre parter:

Den enda part som med största säkerhet är kompetent just att validera/verifiera en ny produkts marknadspotential, är de marknadsetablerade företag som redan har tillverknings- och/eller försäljningserfarenhet inom det affärsområde den presenterade uppfinningen tillhör.

Om företagen – genom till exempel KEI-link - kan bli de huvudsakliga validerarna/verifierarna för nya produkter och innovationer, skulle statligt och privat riskkapital (som har backat 70% de senast 10 åren) se den finansiella risken med innovationsinvesteringar, avsevärt minimerad.

Innovatörerna/uppfinnarna står beredda att kontinuerligt leverera produktutveckling och innovationer till Sveriges företag, inom alla deras affärsområden.


Sverige skulle kunna bli en banbrytande cirkulär innovationsekonomi.

Om regeringen och näringslivet vill.

Örjan Strandberg
Talesperson för Nationella Innovatörsrådet
Ordförande för Stockholms Innovatörskrets

Visa kommentarer 3
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.
| Anmäl | 1 månad sedan
Intressant artikel som det är lätt att i stora stycken hålla med om, bara en liten fråga som det kanske kan vara värt att fundera lite över:
Om det nu är så att innovationer och uppfinningar kommer från innovatörer och uppfinnare, vad är det då som tyder på att en idé från de sedan länge etablerade parterna IUC etc. är en ny innovation som kommer att kunna ge reell effekt? För mig låter det mest som ”modifierad skåpmat”, dvs lite struktur med snygga trekantsblock, men i stort sett samma som vi hört och sett tidigare.
Borde ni inte i stället följa era egna råd och söka efter innovationer inom området företags- eller innovationsutveckling? Etablerade organisationer har ju inte lyckats speciellt bra fram till nu, kanske behövs nya innovationer från innovatörer inom området för att komma framåt?
Vi tog fram en ny typ av arbetsmarknads- och företagsutveckling som jag presenterade för Henrik Berven vid Utvecklingsgruppen hos Region Skåne, han är numera på Tillväxtverket som Enhetschef Regional tillväxt södra Sverige, och efter att han utvärderat metoden/konceptet var hans bedömning att det skulle innebära en ny och innovativ väg framåt och att det borde utvärderas i en pilot.
Men tyvärr hade inte Region Skåne de resurser som skulle krävas för en sådan pilot, och de saknade också den kompetens och de resurser som behövdes för att genomföra en innovationsupphandling.
I våras besökte jag Business Region Göteborg för att presentera metoden/konceptet med de avböjde redan initialt, före själva presentationen, med hänvisning till att var mitt inne i en expansion och att deras hjul snurrade så fort att det inte såg något behov av ytterligare jobb.
Just nu ligger konceptet vilande i väntan på försämrad konjunktur, kanske kan en sådan ge tillräckligt stort intresse och samtidigt frigöra de resurser som krävs för att få till stånd ett pilotprojekt, kanske i samarbete med något fackförbund? Tanken nu är att kanske kan intresset vakna när arbetslösheten stiger, när nedläggningarna och friställningarna kommer hos Volvo, Ericsson, Findus och andra storföretag, för vi vet ju att de kommer, det gör de alltid, vi vet bara inte när!
| Anmäl | 1 månad sedan
Hej Peter och tack för svar!
Jag förstår inte riktigt din inledande fråga om IUC?
IUC är i det, tillsammans med dem framarbetade förslaget, INTE leverantörer av innovation, de är representanter för näringslivet, behövsägarna av produktutveckling.
Någon 'skåpmat' är det heller inte fråga om, eftersom modellen inte prövats förut.
Det västvärlden tyvärr krampaktigt håller fast vid som innovationsstrategi är den s.k. Triple Helix, d.v.s.; Universitet + Företag + Statliga pengar = innovation.
Den här modellen föreslår att de aktiva parterna i en innovationsstrategi behöver vara: innovatörer + företag + finansiärer.
| Anmäl | 4 veckor sedan
Så jävla dåligt....
Detta är lika sorgligt som att sverige inte har något nät eller system i skolan som tidigt fångar upp särskild/extrem naturbegåvning hos barn så att dom kan få hjälp att utveckla sin begåvning. Detta skulle också gynna både barnen och samhället.
Dom skulle nog kunna stå för en stor andel av innovationerna som nu istället går förlorade, tillsammans med dom unika barnen själva. Dom lämnas allt för ofta åt ett helt annat öde eftersom dom många gånger är mycket annorlunda deras jämnåriga skolkamrater vilket tragiskt nog öppnar upp för allt ifrån utanförskap till ren mobbning och som i sin tur ofta leder till psykisk ohälsa, depression, självmord eller missbruksproblem.
Detta är lika sorgligt som ren idioti då man tar en potentiell tillgång och genom passivitet skapar motsatsen som bara genererar onödigt lidande, olycka för dessa unika människor och stora utgifter för hela samhället.

Finns många länder som etablerat ett system för att tidigt fånga upp sådant...
Varför kan inte sverige också göra det?