Starta
Driva & Utveckla
Marknadsföring
Ekonomi
Mer

Den dispositiva regleringen

Dela artikeln
fredag, 13 november 2009 0

Köparens befogade förväntningar

De köprättsliga principerna för felbedömning är enkla och klara. En vara är enligt 17 § 3 st. köplagen felaktig om den avviker från vad köparen har fog för att förvänta sig (eller förutsätta, som är den term som används i köplagen). En köpare har i princip fog för att förvänta sig att varan svarar mot avtalets uttryckliga beskrivning av den, liksom mot vad som i övrigt följer av avtalet. Avtalet skall således tolkas innan man tar slutlig ställning till vilka förväntningar som är befogade. Det är sedan närmast en juridisk smaksak om man skall betrakta bestämmelserna i 17 § 2 st. köplagen som naturliga delar av avtalstolkningen eller som utfyllnad: avvikelser från dem innebär under alla omständigheter att varan är felaktig. Eftersom köpet är ett avtal, är det naturligt att köparens förväntningar, för att vara befogade, härrör från avtalet och existerade vid avtalstillfället.

Riskövergångens betydelse

Köplagen knyter felbedömningen till riskövergången. Det spelar följaktligen ingen materiell roll hur en vara är beskaffad sekunderna före eller sekunderna efter riskövergången. Mycket kan hända på några sekunder. Felbedömningen kan således sägas vara en jämförelse mellan varans beskaffenhet vid riskövergången och köparens befogade förväntningar, vilka för att vara befogade måste ha funnits vid avtalstillfället.

Anknytningen till riskövergången innebär också att det i princip inte spelar någon roll varför en vara är felaktig. Det är egalt om felet – som måste ha funnits vid riskövergången – beror på att säljaren med uppsåt har slagit sönder varan, på säljarens grova vårdslöshet, på säljarens ”vanliga” vårdslöshet eller på en ren olyckshändelse. I samtliga fall är varan felaktig och säljaren har begått avtalsbrott. Säljaren undgår ansvar bara om ”felet” beror på något som köparen står risken för, i första hand köparens eget agerande.

Köparens vetskap

Att en vara är felaktig när den avviker från köparens befogade förväntningar innebär bl.a. att den inte kan vara felaktig om köparen vid köpet kände till ”felet”. Köparen kan knappast sägas kunna ha fog för att förvänta sig att en vara är beskaffad på annat sätt än vad köparen vid köpet visste skulle vara fallet. En annan sak är att en köpare ibland kan ha fog för att förvänta sig att ”felet” åtgärdas, så att varan vid riskövergången kommer att vara annorlunda beskaffad än vid avtalstillfället. Bestämmelsen i 20 § 1 st. köplagen att en köpare inte får åberopa att en vara är felaktig om köparen kände till felet är således närmast en tautologi. Den tillför inget som inte redan framgår av 17 § 3 st. köplagen.

Konstruktionen i den internationella köplagen (CISG) skiljer sig från den i köplagen. Art. 35 (3) – som är den närmaste motsvarigheten till 20 § 1 st. köplagen – anger att säljaren inte ansvarar för avvikelser från art. 35 (2) om köparen har känt till dem. Avvikelser från art. 35 (1) – dvs. från vad som framgår av avtalet – omfattas däremot inte av undantaget. Förmodligen skall dock köparens vetskap beaktas vid avtalstolkningen, så att avtalets omedelbara innehåll påverkas av köparens vetskap. Även om teknikerna skiljer sig åt, kommer därför den praktiska skillnaden att vara obefintlig mellan hur köplagen och CISG hanterar köparens vetskap.

Marknadsföring m.m.

Anknytningen till köparens befogade förväntningar innebär att det inte finns några principiella hinder mot att beakta t.ex. marknadsföring när man fastställer om en vara är felaktig. I köplagen har dock betydelsen av marknadsföring och liknande information begränsats – eller åtminstone preciserats – genom 18 §, så att inte all sådan information tillmäts betydelse. Även i 18 § markeras att köparens vetskap – här genom korrigerande information från säljaren – utesluter ett felansvar. Naturligtvis måste informationen lämnas senast vid avtalstillfället, vilket i bestämmelsen markeras genom att den skall ha lämnats i tid.

Köparens undersökningsplikt

Det är en vanlig missuppfattning att köpare inte har undersökningsplikt när fråga är om lös egendom, medan en sådan finns för fast egendom. I realiteten är det mer än något annat en lek med ord. Oberoende av egendomsslag har en köpare alltid goda skäl att inför köpet undersöka allt vad den inte har möjlighet att hålla säljaren ansvarig för (och aldrig någon juridiskt betingad – det kan dock finnas andra bevekelsegrunder – anledning att undersöka sådant som den kan hålla säljaren ansvarig för). Oberoende av egendomsslag har därför en köpare skäl – vilka i och för sig kan benämnas plikt – att undersöka det objekt som den står i begrepp att köpa.

Reklamation och preskription

Den undersökning som är relevant för felbedömningen är den som företas före köpet. Undersökningar – och upptäckter – därefter kan naturligtvis inte längre påverka de förväntningar som köparen hade vid köpet. I köplagen föreskrivs emellertid i 31 § att köparen skall undersöka varan när den har avlämnats.

Riktigare skulle ha varit om det i stället hade angivits att undersökningen skulle ske ”när risken har gått över till köparen”. Den praktiska skillnaden blir emellertid obetydlig, eftersom risken i stort sett alltid går över till köparen vid avlämnandet. En liknande lapsus finns i 38 §, enligt vilken ett prisavdrag skall relateras till varans skick vid avlämnandet i stället för – som vore riktigare – vid riskövergången.

Undersökningen enligt 31 § köplagen har ingen betydelse för felbedömningen utan har som enda juridiska syfte att vara utgångspunkt för reklamationsbestämmelsen i 32 § 1 st. En köpare borde således ha märkt alla fel som skulle ha upptäckts vid en undersökning enligt 31 §. Och den skäliga tiden inom vilken reklamation enligt 32 § 1 st. skall ske börjar löpa ”så snart omständigheterna medger” att undersökning sker.

Bestämmelsen i 32 § 2 st. köplagen att reklamationsrätten alltid upphör efter två år är mer intressant ur ett felbedömningsperspektiv:
den är utformad som en preskriptionsregel, men kunde lika gärna ha varit en del av själva felbedömningen. I relationen mellan parterna skulle den således lika gärna ha kunnat finnas i 17 §: en vara är inte felaktig om den fungerar i minst två år. Eftersom åtskilliga varor håller i mer än två år och eftersom det samtidigt är praktiskt att säljarens ansvar upphör efter en tid, har det emellertid ansetts vara lämpligare att utforma bestämmelsen som en preskriptionsregel än som en del av felbedömningen.

Bevisfrågor

Inte heller de processuella frågorna kring felbedömningen är särskilt komplicerade: köparen har bevisbördan för att varan är felaktig. Köparen skall således visa att varan vid riskövergången avvek från vad köparen på grund av avtalet hade fog för att förutsätta. Köparen förlorar tvisten om köparen misslyckas med detta.

Inget hindrar emellertid säljaren från att ta på sig bevisbördan. Det vanligaste sättet att göra det är att säljaren lämnar en garanti. Köparen skall då visa att varan vid reklamationstillfället avviker från köparens befogade förväntningar. Säljaren skall därefter visa att avvikelsen varken fanns eller beror på något som fanns vid riskövergången. Det är ofta svårt redan att bevisa att en avvikelse fanns vid riskövergången, särskilt när reklamationen sker efter lång tid. Det är av naturliga skäl ofta ännu svårare att visa att avvikelsen inte fanns vid riskövergången.

Ovanstående korta redogörelse visar förhoppningsvis att det köprättsliga systemet är tämligen klart och sammanhängande. De problem som uppkommer – och de är i och för sig ganska många – beror inte i första hand på systemet, utan snarare på att avtalsparter alltför ofta har ägnat alltför lite tid och kraft åt att beskriva avtalsobjektet. Varken hänvisningen till vad som ”följer av avtalet” i 17 § 1 st. köplagen eller jämförelseobjektet ”varor av samma slag” i 17 § 2 st. är till särskilt stor nytta, när beskrivningen i avtalet inte ens pekar åt rätt håll, eller – vilket många gånger tyvärr är fallet – knappt pekar alls.

ÄMNEN:

Välj kommun från listan