Starta
Driva & Utveckla
Marknadsföring
Ekonomi
Mer

Hållbar lycka

Dela artikeln
fredag, 07 september 2012 0

Att lyckas med att balansera förhållande, barn och karriär är inte det enklaste. Just nu skriver jag lite självgott eftersom jag faktiskt upplever att jag har lyckats rätt bra med det. Min karriär genomförs inte på bekostnad av vad varesig min fru eller våra ungar vill/behöver.

Det finns så många föreläsare där den ena parten får försaka sin karriär eller intressen för att det skall passa den andra. Det finns en uppsjö av föreläsare som har havererade förhållanden bakom sig eller ungar som har problem. De har med andra ord lyckats med karriären men inte med föräldrarollen eller förhållandet. Skulle gissa att den här utmaningen gäller ganska många i dagens samhälle.

I min värld blir det inte trovärdigt att tala om hälsa men själv leva ohälsosamt eller att arbeta som relationscoach men ha fyra skillsmässor bakom sig. Eller varför inte tala om vikten av att satsa och sätta mål men sedan fullständigt undergräva den möjligheten för övriga familjen.

Helt klart är att en karriär som föreläsare ställer stora krav på mig som individ. Det kan tyckas ganska glassigt när man står där på scenen men att få ihop allt runt omkring det kräver sin man (eller kvinna.) Och att det dessutom skull behöva innebära att min fru inte skulle kunna satsa på sin karriär och det som hon drömmer om eller att jag genom en allt för stor bortavaro skulle skapa en otrygg uppväxt för ungarna finns inte på kartan. Miraklet uppstår först när man lyckas balansera det hela.

Visst har jag tappat lite tempo som en följd av detta men det gör inget för jag har vunnit något viktigare. Jag kan se mig själv i spegeln och jag har en familj att komma hem till.

En morgon cyklade jag hem 02:30 efter en av mina utmaxningsdagar. Då jobbar jag hela vägen in i mål. Det är sådana dagar som gör att jag som egenföretagare kan vara en bra man och förälder de andra dagarna. Om jag bara hade haft sådana dagar däremot så hade jag aldrig kunnat vara en bra förälder eller man.

Det här problemet kände jag inte till när jag började föreläsa. Då var det 100% utmaxning som gällde. Första gången som jag ställdes inför konsekvenserna av min satsning var på hösten för tre år sedan. Jag genomförde då den största utannonserade föreläsningsturnén i Sverige av någon föreläsare det året. Ingen annan föreläsare gjorde fler öppna föreläsningar än jag.

Jag arbetade bokstavligt talat 16-18 timmar om dagen för att få ihop det hela. Dessutom hade jag två personer anställda på timmar för att öka hävstången ytterligare. Jag satsade alla medel jag kunde få fram. (vilket oroade min revisor.) :)

Turnén blev en pangsucce. Det var fullsatt på i stort sett samtliga föreläsningar och mängder av tidningar gjorde reportage. Som en angenäm följdeffekt fick jag dessutom mängder av uppdrag på företag runt om i landet.

Ungefär halvvägs in på turnén kom jag hem sent på natten. Både Malin och Neo sov. Jag var så fullkomligt lycklig efter att ha slått rekord på "Lev Nu!" föreläsningen i Göteborg. I utvärderingarna såg jag tydligt att jag hade levererat något utöver det vanliga. Det var idel toppbetyg och mängder av beskrivningar från åhörarna som verkligen rörde vid mitt hjärta. Jag hade lyckats beröra in i själen. Det kändes som om jag levde mitt syfte fullt ut. Jag var euforisk och hög på livet. Det var det här jag drömde om när jag började föreläsa.

Jag sitter och bara gottar mig av allt som står i utvärderingarna då jag hör små steg tassandes i hallen. Det var Neo som hade vaknat. Han var då tre år. Så himla gullig i sina små glasögon och nyfiken till tusen och han var så positiv hela han. På dagis uppmärksammade man redan då hur generös och kärleksfull han är.

Han kommer ut till mig där jag sitter i köket. Sätter sig i mitt knä och vill sitta nära. Han börjar ställa massor av frågor och varje fråga skär rakt in i hjärtat på mig.

- Pappa, varför är du aldrig hemma?
- Men det är jag väl. (Jag vet att det just då är en lögn.)
- Vill du leka med mig imorgon?
- Jag kan inte för jag skall åka till Skövde och föreläsa.
- Kan vi leka i helgen då?
- Det går inte. Pappa måste jobba då.
- Vill du inte leka med mig?
- Jo det är klart att jag vill. (Det är sant och lögn på en och samma gång.)

Jag försöker förklara för honom men vad skall jag egentligen förklara? Att JAG brinner så mycket för att göra skillnad i alla andra människors liv att jag inte hinner med honom? Att JAG har satt upp ett mål som kräver så mycket tid att han inte hinns med i mitt liv? Det går inte att förklara på ett sätt som är begripligt.

Att jag och min fru var överens om satsningen är en sak. Vi har valt varandra. Neo däremot har inte valt att komma till den här jorden. Det beslutet har jag och Malin fattat och han är en välsignelse av det beslutet. Jag har svikit honom och det vet jag. Jag ser i hans ögon att ju mer vi pratar desto mindre tycker han om mig. För svaren bekräftar ju bara det jag inte vill att han skall känna.

Sover egentligen inte alls den där natten. Jag känner mig helt värdelös som förälder. Som den mest själviska människan som finns på hela planeten. Det gör ont i hela mig och jag kan inte hindra gråten. Det bara forsar ur mig. Just där och då känner jag mig precis som den där föräldern som jag svor att jag aldrig skulle bli. Miljoner tankar rusar genom mig men ingenting kan få mig att samla mig. Jag kommer inte vidare utan faller bara djupare och djupare ner i sorgen.

Det finns dessutom inget realistiskt sätt att snabbt ändra på det. Jag är fast i ett minutiöst schema där jag tar mig från den ena staden till den andra och gör den ena insatsen efter den andra. Det finns ingen rationell lösning. Jag skulle kunna boka av alla uppdrag men jag vet att det inte går ekonomiskt. Med bokade lokaler, annonsering och anställd personal och allt. Det är bara att fullfölja hösten ut och sedan ändra förhållningssätt till nästa säsong.

Den där natten var viktig för mig. Någonstans visste jag det även innan men jag hade försökt att slå ifrån mig det hela. Fler än en gång hade vi varit i leksaksaffären den där hösten för att jag skulle köpa mig fri. Bevisen fanns där. Graverande. Nu gick det inte att blunda mer. Jag hade beslutet i min hand.

Varför berättar jag det här egentligen?

Jo jag tycker mig nämligen se det här fenomenet ganska ofta. Vi lever i ett samhälle med ett jäkla tempo och den stora massan har en arbetsbörda som inte är av denna världen. Det är så mycket som skall hinnas med hela tiden. Vi lyckas med mängder av saker som egentligen saknar betydelse och misslyckas med det som är väsentligt på riktigt.

Och till vilken nytta? Vad är egentligen viktigt? Varför lever du? Vad vill du ha ut av livet?

Livet går inte ut på att ha flest prylar när man dör. Det är helt säkert.
Livskvalitet handlar inte om att ha bockat av flest punkter på Att-göra listan innan man dör.
Hållbar lycka uppstår inte genom att åka till Thailand fyra gånger om året, gå på restaurang, bio, se på TV så mycket man kan. Eller att ha sex femton gånger om dagen, spela på lotto, dricka sprit eller att maxa ut karriärkontot. Inte heller genom att satsa 200000 kr på ett nytt kök eller att ha en den fetaste BMWn i kvarteret eller att gå på spa eller genom att skapa den mest omfattande föreläsningsturnén.

Det är mycket enklare än så!

Vi ser inte det uppenbara eftersom vi är så hypnotiserade av allt som vi tror att vi måste ha och göra.

I själva verket är vi redan framme!
Lyckan bara finns här och omger oss!
Den väntar på att få bli insläppt i oss.

Jag var inte helt fel ute den där natten. Att få förmånen att arbeta med det jag gör ger oerhört mycket. Så glädjen jag kände var både äkta och befogad. Men också smärtan. Jag hade missat att finnas till för mina allra närmaste. Jag vet att den här insikten gjorde att jag återfick förtroendet och kärleken av min son och att jag blev en bättre man för min fru. Jag vill dessutom gärna tro att jag också blev en bättre föreläsare. Mer äkta.

Satt och försökte få ihop det hela i en och samma mening och det här är vad jag kom upp med:

"Hela syftet med livet är att vara lycklig och ansvaret vi har är att
det inte blir på bekostnad av oss själva, någon annan eller vår planet!"

Funkar den för dig också?

Missa inte det som är viktigt i livet. Jag vet att du vet det men jag säger det i alla fall. :)

Mycket kärlek till dig.

-Jesper Caron

PS. Lev Nu! - För allt vad du är värd! :)

ÄMNEN:

Välj kommun från listan