Starta
Driva & Utveckla
Marknadsföring
Ekonomi
Mer

Standardavtal: Leveranskontroller, bevisfrågor och felansvar

Dela artikeln
fredag, 13 november 2009 0

Leveranskontroller

Liksom många andra standardavtal ger NL 01 i p. 5–8 köparen en möjlighet att företa leveranskontroller, med vilket avses en kontroll som företas efter avtalstillfället men före avlämnandet och därmed regelmässigt också före riskövergången. Det är följaktligen inte fråga om en kontroll av om varan är felaktig, eftersom den definitionsmässigt inte har kunnat – inte har hunnit – vara det ännu. I stället är det fråga om sannolikheten för att den kommer att vara avtalsenlig (eller felaktig) vid riskövergången. Den dispositiva rätten har inga motsvarande bestämmelser.

Skälet är enkelt: den behöver ingen sådan reglering. Påföljdssystemet och inte minst den omedelbara rätten till skadestånd vid varje avtalsbrott innebär såväl incitament för en säljare att själv undersöka varan innan den avlämnas, som skydd för köparen. Köplagarnas påföljdssystem innebär om man så vill att köparen har ”outsourcat” leveranskontrollen till säljaren, eftersom inte minst skadeståndsskyldigheten vid varje avtalsbrott innebär att säljaren för sin egen skull gör klokt i att säkerställa att varor är avtalsenliga när de avlämnas.

Ett klent påföljdssystem innebär emellertid både minskade incitament för säljaren och minskat skydd för köparen. Påföljderna vid avtalsbrott är i de flesta standardavtal tämligen förlåtande mot en avtalsbrytande säljare, åtminstone vid en jämförelse med köplagen eller CISG. Ju sämre köparens skydd i form av påföljder vid säljarens avtalsbrott är, desto större anledning har han att skydda sig på annat sätt. En kontroll av varan före avlämnandet kan enligt t.ex. NL 01 leda till att säljaren – efter köparens påpekande om ”felen” – kommer att begå avtalsbrottet dröjsmål, för vilket det utgår – ett i och för sig relativt begränsat – vite, i stället för att säljaren levererar en felaktig vara, där påföljden bara är att felet skall avhjälpas utan rätt för köparen till någon kompensation. En kontroll ger därtill naturligtvis tidig information om det förestående avtalsbrottet, vilket ger honom större möjlighet att begränsa dess negativa effekter.

Det är helt systemenligt och logiskt att köplagarna saknar bestämmelser om leveranskontroll. Det finns ingen anledning att föreskriva vad en part skall göra i eget intresse. Om bestämmelser om leveranskontroll hade funnits i köplagarna, skulle de ha varit utformade som skyldigheter för köparen att bistå säljaren med en undersökning som företas i säljarens intresse. Det är likaledes systemenligt och logiskt att bestämmelserna finns i standardavtal och att de är utformade som en rättighet för köparen, eftersom påföljdssystemet varken ger säljare incitament att säkerställa att en vara vid riskövergången är i avtalsenligt skick, eller ger köpare tillräckligt skydd.

Bevisfrågor

Tidsbegränsade garantier har sedan länge ansetts påverka åtminstone bevisbördans placering så att säljare har bevisbördan för frånvaron av fel, i stället för att köpare har att bevisa dess förekomst. S.k. funktions- och hållbarhetsgarantier anses därtill av många flytta felbedömningen till garantitidens utgång i stället för att knyta den till riskövergången. En sådan manöver förutsätter emellertid att man gör undantag för allt som ligger inom köparens risksfär, såsom att varan skadas genom en olyckshändelse efter riskövergången eller genom köparens vållande. Den praktiska konsekvensen av en sådan lösning skiljer sig därför inte från hur det skulle vara om man bibehöll anknytningen till riskövergången, men lade bevisbördan på säljaren. Ett i mitt tycke riktigare sätt att förhålla sig till samtliga tidsbegränsade garantier är därför att nöja sig med att konstatera att de lägger bevisbördan på säljaren för frånvaron av fel, men att de i övrigt inte i sig påverkar felbedömningen.

förekommer också att säljare lämnar ”garanti” utan att den gäller under någon särskild tid. En sådan ”blank” garanti har i sig ingen materiell innebörd. Det är således egalt för felbedömningen om en säljare anger att en vara har en viss kvalitet, eller om säljaren garanterar att den har det. I båda fallen är varan felaktig om den saknar den angivna kvaliteten. Så länge en sådan garanti inte skall anses vara en sådan ”särskild utfästelse” (till skillnad från en ”allmän utfästelse”, vad nu en sådan är) som avses i 40 § 3 st. köplagen, saknar den varje materiell betydelse. Eftersom man vid avtalstolkning skall utgå från att en part har någon avsikt med de villkor den för in i avtalet, ligger det nära till hands att söka efter en processuell betydelse om ingen materiell kan finnas. En sådan lösning skulle innebära att bristen i tidshänseende fylls ut med den dispositiva preskriptionstiden, så att en blank garanti skall anses vara tidsbestämd i två år.

I t.ex. Montage 85 finns bestämmelserna om säljarens felansvar under rubriken ”Garanti”. Bestämmelserna anger bl.a. att säljarens ansvar endast avser fel som visar sig inom ett år från övertagandet. För att rubriken skall få någon betydelse – i svensk rätt är även rubriker in dubio en del av avtalet – finns inte mycket annat val än att läsa ihop den med den tidsmässiga begränsningen av felansvaret och betrakta den som en tidsbestämd garanti.

Det finns naturligtvis tydligare – och därmed bättre – sätt att hantera bevisbördan. Bäst är att uttryckligen ange vem som har bevisbördan för vad, i stället för att använda mer eller mindre osäkra koder. Så sker t.ex. i ABM 07, där det sist i p. 20 anges att säljaren för att undgå ansvar har att ”visa att varan är kontraktsenlig eller göra sannolikt att det påtalade felet beror på något på köparens sida”. Att det är säljaren som har bevisbördan är således klart. Där slutar emellertid klarheten. Vad skall bevisas och vilken bevisning krävs? Vad är det för skillnad mellan å ena sidan att en vara är kontraktsenlig och å den andra att det påstådda felet beror på något på köparens sida? Om varan är kontraktsenlig – dvs. om den var det vid riskövergången – måste ju det påstådda felet bero på något på köparens sida. Och om felet inte beror på något på köparens sida – vilket inkluderar olyckshändelser efter riskövergången – måste det ha funnits vid riskövergången. Det finns således bara ett bevistema. Det finns emellertid två beviskrav: säljaren får välja mellan att visa – vilket i allmänhet anses vara synonymt med att styrka – och att göra sannolikt. Det valet torde inte vara särskilt svårt.

Preskription av felansvaret

Preskription, preklusion och hållbarhet

Skillnaden mellan preskription och preklusion lär vara att preskriptionstid bestäms generellt, medan preklusionstid bestäms in casu. Bestämmelsen i 32 § 2 st. köplagen är således en tvåårig preskriptionsbestämmelse. En del anser att avtalade motsvarigheter skall benämnas preklusionsbestämmelser, medan andra synes anse att även sådana gott kan inordnas under preskriptionsbestämmelserna. Även om hårklyveri kan vara nog så trevligt, är ändå funktionen det viktigaste. Den är identisk: när tiden har löpt ut får borgenären inte längre göra sina krav gällande. Jag kommer i det följande att kalla allt för preskription.

Som jag har angivit tidigare skulle preskriptionstiden i 32 § 2 st. köplagen lika gärna ha kunnat hanteras som en del av beskrivningen av vad en köpare har fog för att förvänta sig, genom att det i 17 § köplagen angavs att en vara inte är felaktig om den fungerar i två år. Goda skäl talar emellertid för den lösning som har valts i köplagen att i stället skilja preskriptionen från beskrivningen av varan.

I en del standardavtal är emellertid motsvarande bestämmelse snarare en del av beskrivningen av avtalsobjektet. I t.ex. NL 01 p. 23 anges således att säljarens ansvar endast avser fel som visar sig inom ett år från den dag godset levererades, men att denna tid förkortas i relation till i vilken omfattning varan används, om den används mer intensivt än som avtalats. I klartext innebär det att varan kan förväntas hålla i ett år under normal drift och följaktligen under en kortare tid – som är direkt relaterad till intensiteten – om den används mer intensivt.

Preskriptions- och garantitid

Eftersom köplagen är dispositiv finns inga hinder mot vare sig längre eller kortare preskriptionstider. NL 01 är ett exempel på standardavtal med kortare tid. ABM 07 sticker ut åt andra hållet med avsevärt mycket längre tider. Där är ansvarstiden tio år, vilka inleds med en femårig garantitid. Om leverans sker till en entreprenad, kan tiderna sträckas ut med ytterligare ett år. Under garantitiden har säljaren bevisbördan för frånvaron av fel, medan det när den har löpt ut i stället åligger köparen att föra bevisning till stöd för sin talan. För att säljaren skall ansvara efter garantitidens utgång krävs emellertid inte bara att varan är felaktig, utan därtill både att felet är väsentligt och visas ha sin grund i vårdslöshet på säljarens sida. I praktiken finns därmed knappast något felansvar efter garantitidens utgång.

Avslutning

Ingen är betjänt av osäkerhet. Ökad osäkerhet är ökad risk. Ökad risk är ökad kostnad. Osäkerhet kostar pengar.

De avvikelser från den dispositiva regleringen som har behandlats i artikeln skapar större eller mindre tillämpningsproblem och därmed ökad osäkerhet. De som använder standardavtal skulle ha kunnat tillförtas ett högre värde genom att osäkerhetsmomenten i standardavtalen hade minskats.

Är det då – som artikelrubriken antyder – fel i standardavtalen? Nej, så långt kan man inte gå, möjligen med undantag av någon enstaka klausul i något standardavtal. Däremot kan man utan större problem konstatera att standardavtalen tämligen enkelt skulle kunna göras bättre – tydligare och därmed mer ekonomiskt effektiva – än vad som nu är fallet. Ett gott steg på den vägen skulle vara att de konsekvent och tydligt byggdes på den dispositiva rättens system och terminologi.

Välj kommun från listan