av Kevin Kane
Kevin Kane
Affärsutvecklare & Digital Content Manager på Företagande.se i Stockholm
0 foruminlägg
87 artiklar

Som 16-åring gymnasieelev på Naturvetenskaplig linje skrev jag en kort uppsats som jag lämnade in till fysikläraren. Intressant, men science-fiction ingick i kursen menade han. Det är än idag ytterst sällan som jag får diskutera idéer utanför vardagssammanhangen. Samtidigt händer spännande saker i ett rasande tempo och nu när vi är inne i år 2020  tangerar verkligheten mina ’vilda fantasier’ från gymnasieåren.  

Så rätt att det känns fel

 

Flera av historiens största låtskrivare – bland andra George Michael – har avslöjat att någon av deras mest spelade och älskade låtar kändes som att dessa nästan skrev sig själva. Varje not, varje ord och ackordföljd, kändes självklar. Det kom så naturligt att de började oroa sig för så kallad reminiscens ― vilket en del definierar som att man exempelvis har råkat höra en låt någonstans, kanske som barn, utan att tänka på det, och sedan ha glömt bort den tills någonting ”triggar” minnet långt senare.  

”Ja! ― Det är ju vad jag har försökt säga hela tiden!” är det möjligt att Platon – om han levde idag – skulle utbrista eller kanske skriva i ett inlägg i sociala medier och skicka iväg med en ”facepalm”-emoji. 

Femte dimensionen

Tänk om  ”drömmar” bekräftar både Platons filosofiska ansats och kvantmekanikens strängteori genom att fungera som en portal till en ”femte” dimension där det finns en original-värld vilken vi hämtar alla ”våra” idéer från. När vi sedan vaknar, öppnar olika aktiveringsnycklar upp en serie intryck (kanske samma morgon, kanske över flera decenniers tid) vilka tillsammans leder oss till ett Eureka!-ögonblick. Dessa ”aktiveringsnycklar” är helt enkelt olika stimuli; något ord här, något ljud där, eller annat sinnesintryck. Vi inbillar oss då att vi har ackumulerat extern information och byggt ett kunskapstorn av det hela medan verkligheten är tvärtom att vi har hackat bort det lager av glömska som hindrade oss från att se världen med klarare ögon. 

Det är i så fall därför som förmågan att ställa rätt (nyckel)frågor är en konst. De sällsynta personer som behärskar denna Sokratiska konst är som kassaskåpsexperter, som öppnar upp världar ”inom” oss som vi knappt hade en aning om att dessa existerade.  

 

Om Platon hade rätt (även på denna punkt som på så många andra) så är det kanske fel att prata om honom i dåtid. Termodynamikens första lag, om att energi varken kan skapas eller förstöras – endast omvandlas, är ett evidensbaserat stöd för den slags reinkarnation som Platon argumenterade för. Ur detta följer den tänkbara syllogismen: Allt är energi och kommer från energi ― alltså är människor också energi, och idéer kommer från återvunnen sådan.

Energi varken skapas eller försvinner – den tar nya former

Biskopen och kunskapsteoretikern (filosofen)George Berkeley hade kanske till och med en djupare övertygelse om en idévärld än vad Platon föreslog. Ifall Berkeley hade rätt satsar jag mina pengar på att vårt universum, detta år 2020, är manifestationer av Nikola Teslas och Vannevar Bush:s tankevärldar.  

Fler indicier återfinns i att ett antal, av varandra oberoende neuroforskare, på 1900-talet lade fram möjligheten att våra sinnen (och därmed tankar) inte nödvändigtvis befinner sig i våra hjärnor. 

Var finns medvetandet?

 

Dessa tankar hade kanske, eventuellt, måhända, låtit som en kvalificering till att bli inlåst på mentalsjukhus vid tidpunkter i mänsklighetens historia då telekommunikation inte existerade. Men efter Nikola Teslas och Guglielmo Marconis ”kapplöpning” på 1800-talet med att uppfinna radio är det rimligen bevisat alltsedan länge att exempelvis en människas röst kan materialisera sig 100-tals mil från kroppen. Några fler samtida med Tesla vilka också kunde tänka sig en kommunikation (bokstavligen) fler mil längre än näsan och ögonen räcker var Philo Taylor Farnsworth, Boris Rosing, John Logie Baird och Charles Francis Jenkins (vilka samtliga experimenterade med rörliga bilder, ”tele-vision”, på olika håll i världen). Sputnik (1957) och satellitkommunikation följde och andra slags Iterationern har avlöst varandra i allt snabbare tempo. Under de första 19 åren av 2000-talet slutade elektronikvärlden att lägga onödig tid och energi på att debattera ”Om” sci-fi visioner är möjliga utan fokuserade på ”Hur”. 

Idag, år 2020, när den värld som Tesla visualiserade för över 100 år sedan har materialiserats; när mobiltelefoni är lika självklart som att bära kläder; när små trådlösa hörlurar kostar som biobiljetter och är den populäraste julklappen; när kirurger kan operera på 40 mils avstånd utan att det ens blir en notis i nyheterna; och när folk kan fjärrstyra kylskåp och belysning etc i hemmet från jobbet, tunnelbanan eller ”landet” utan att bli brända på bål för häxkonst och magi ― idag är det nog milt sagt en skendebatt att avfärdande ifrågasätta möjligheten att de elektriska impulser som sker i den mänskliga hjärnan inte behöver ha alstrats där utan kan handla om utslag som genererats någon annanstans. 

Det hindrar förstås inte de som vill förneka fritänkande att totalvägra alla analyser av verkligheten som strövar bortom det endimensionella ― eller i bästa fall 3-dimensionella. Vilket är ett eko från det förflutna. 

Kunskapsdetektiven (filosofen) Berkeley hade nämligen intressanta duster med föregångare såsom René Descartes och John Locke.

Vad kom först, drömmar eller verkligheten?

Empirikern Locke tillhörde tabula rasa-skolan, som envisas med att människan föds som ett oskrivet blad och att all kunskap uppstår ’a posteriori’. Descartes, som dog av en förkylning i Stockholm år 1650, hade år 1619 (vid 23 års ålder) tre lucida drömmar på raken som kändes väldigt verkliga och både skrämde och förvirrade honom. Han tolkade dem som ett budskap från en högre makt och ägnade 18 år åt att begrunda och sätta ord på sin vision. Upplevelsen fick honom också att ifrågasätta människans sinnen eftersom drömmar känns verkliga när man sover. Det var bland annat detta, tillsammans med religiösa debatter och funderingar, som fick Descartes att argumentera att när han tänker på ’riktigt’, så drömmer han inte. Det vill säga att sömndrogade drömmar är overkliga, nyktra tankar är verkliga. Descartes tog sikte på att  utveckla metoder för att frigöra intellektet från sinnenas inbillning; det kognitiva från det sensoriska. Hans stora livsuppgift började ju som sagt med en dröm. 

"Jag tänker, alltså drömmer jag inte"

Kuriosa är att Descartes menade att andra levande varelser, såsom hundar eller fåglar bara är mekaniska objekt ―  en slags androider utan verkliga känslor, tankar eller en själ. Det rimmar med de som ekar liknande tankar idag om att människor varken har en själ eller en ande utan är en av universum slumpartat sammansatt biologisk maskinart som har uppstått, lever efemärt och försvinner tillbaka i rymden och evigheten ungefär som när man skrotar kylskåp eller liknande.

Andra  jämförelser är Michael Crichtons ”WestWorld” (1973) vilken har fått en ny skepnad i HBO-serien med samma namn, som kom ut 2016. Liksom med Bladerunner (1982) är androiderna så verklighetstrogna och deras AI så avancerad att inte ens de själva vet om att de egentligen är vad man på vardagsspråk kallar ”robotar”. 

De senaste decennierna har tolkningar av bland andra Berkeley och Descartes tankar i kombination med det digitaliserade samhället lett fram till spekulationer om att vi lever i en datorsimulering. Överfört till entreprenörskap jämte idé- och lärdomshistoria blir argumentet att ”våra” idéer inte är våra och att de inte ens är riktiga ― utan vårt universum är då bara en överordnad matematisk maskin som slumpar fram en oändlig mängd scenarior. 

Filmer som har varit inne på liknande spår är bland andra The Matrix (1999, av syskonen Wachowski) och TV-serien Person of Interest som originalsändes mellan 2011–2016.  

Surrealism

Känslan av att leva i en märklig science fiction verklighet är begriplig i en värld som sedan länge har passerat den punkt i tidslinjen då Stanley Kubricks framtidsvision från 1968 ― 2001: A Space Odyssey ― utspelade sig.  Vi har bland annat VR-simulatorer, AR och Extended Reality, som i allt högre utsträckning osökt för tankarna till filmberättelser som Total Recall (1990, fyndigt namn), Tron (1982), Gamer (2009) och Ready Player One (2018). 

2012, medan stora delar av omvärlden var upptagen med att följa dokusåpor, började neurobiologen Nenad Sestan på Yales institution för neurovetenskap att experimentera kring hur man kan bevara och återställa hjärnor från döda däggdjur. Tanken var äldre än Mary Shelleys ”Frankenstein” (1818) ― men 2000-tals teknologi lever upp till det nya årtusendet och rymdåldern.

Efter mångåriga, kreativa och intensiv experiment med sitt frivilliga forskningslag upptäckte doktor Sestan att han hade råkat på något som var revolutionerande men som kunde göra honom till verklighetens Dr. Frankenstein. Studier har visat att patienter som man tidigare trodde var hjärndöda och i djup koma ― inte var det. Läkarkåren och tidigare teknologi hade bara inte kunnat uppfatta deras medvetande och kommunikation. När neuroforskar-teamet vid Yale lyckades återaktivera elektriciteten i testhjärnorna – vilket från naturvetenskapligt perspektiv  är snart sagt liktydigt med medvetande, blev de nervösa. Det uppstod risken för exempelvis ett scenario likt Source Code (2011) där Jake Gyllenhalls karaktär ”Colter Stevens” finner sig i ett snarlikt dilemma. 

I samband med Yale-forskarnas genombrott återuppväcktes en etisk debatt som även involverade diskussioner kring om det mänskliga medvetandet sitter i hjärnan eller är beläget någon annanstans. The New York Times frågade sig 2019 om det, kort sagt, finns en risk att återuppväcka de döda och eventuellt att döma individen till en skärseld och kanske en ond cirkel av smärtsamma minnen och känslor. 

På sitt håll har multi-geniet Ray Kurzweil  länge förutspått en framtid där vi kommer att kunna ladda upp oss själva till ett moln, såsom med andra så kallade molntjänster som vi numera använder dagligen i våra liv.

Kurzweil diskuterade år 2014 ämnet i en intervju med kollegan, geniet och en av ”fäderna” till artificiell intelligens, Marvin Minsky (1927– 2016). Ateisten och MIT-legenden Minsky höll med om att visionen är fullt realistisk och möjlig. Ray Kurzweil hävdade (faktiskt redan för över 10 år sedan) att detta kommer att vara verklighet senast år 2035. 

Vilken av dina hjärnor?

Om du ser framför dig att en eventuell uppladdning av en människas medvetande sker via av en slags hjälm eller elektroder fästa på huvudet (med anledning av "närheten" till ”hjärnan”), så är detta inte nödvändigtvis en självklar lösning eftersom källan till var någonstans medvetandet finns inte nödvändigtvis är en verklighet som håller sig till böcker från 1900-talet eller andra sekel.

  Forskaren Heribert Watzke höll år 2010 ett fascinerande tal med titeln ”The brain in your gut” och lyfte fram tankar kring att det kanske ligger mer i talesätten om ”magkänsla” än vad människor normalt tror.

Heribert Watzke bakgrund är inom kemi och han ingick i ett forskarlag som genomförde berömda experiment på 1980-talet vilket gick ut på att utveckla förnybar energi genom att splittra vatten till beståndsdelarna väte och syre.

Watzke värvades till Nestlés avdelning för matvetenskap där han satte samman ett tvär-disciplinärt forskarlag, inklusive neurobiologer, för att studera mat-teknologi och alla tänkbara och otänkbara perspektiv på människans relation till kost.

I sitt tal föreläste Heribert Watzke om våra två hjärnor, baserat på att vi faktiskt har 100-tals miljoner neuroner i magen. ”Food for thought” får här ytterligare en betydelse. 

Var idéerna och svaren än finns – hur nås de?

Oavsett olika kroppsdelars roll för kommunikationen så är kunskapsöverföringens bandbredd/bredband något som har plågat mig hela livet. Därav funderingar som jag skrev i en spontanuppsats till fysikläraren i gymnasiet. I uppsatsen beskrev jag någon form av enhet som man kopplar till ”hjärnan” för att kunna kommunicera oerhört snabbare och effektivare än med dagens teknologier.

Syskonen Wachowski lekte med tanken i The Matrix (1999) där en av karaktärerna lär sig flyga helikopter på några få ögonblick. 

Kemibiologen Heribert Watzke anser matlagning vara en teknologi. Detsamma anser jag om språket (eller om jag ska vara petig ― de mänskliga språken). Jag har alltid ansett människans självutnämnda språkliga överlägsenhet gentemot ”djuren och insekterna” vara märklig. Slutsatsen om att dessa inte skulle ha ett språk och inte kan kommunicera bara för att ”vi” inte förstår ”dem” verkar lika förhastad som Descartes åsikt om att exempelvis hundar inte är något annat än biologiska maskiner utan intelligens och känslor.

Resonemangen verkar också lika förhastade som den etablerade ”sanningen” om hjärndöda och koma-patienter vilka ― när vetenskapen fick mer avancerade instrument  ― visade sig faktiskt inte vara hjärndöda och bortom kommunikation.

Det som folk således till vardags kallar ”språk”, är för mig en av världens äldsta och mest föråldrade teknologier.

Lika långsamt som modem på 1980-talet.

Massor av saker gör att kunskapsöverföringen via denna teknologi ("språket") har likheter med hur överföringar med modem var i det förra seklet, då filer som vi idag i förbigående swishar över på några minuter skulle ha tagit dagar, veckor eller månader.  

Elon Musk på samma spår

Det visar sig att bland andra Elon Musk har gått i samma slags tankar:  Om språk och traditionell kommunikation har han exempelvis förklarat: “The constraint is how well you interface. You have a very slow output speed, with typing on keys. Your input speed is faster due to vision.”

I slutet av 2020 planerar Elon Musk att lansera ”Neuralink” som bygger på en “Brain-Computer Interface” (BCI) teknologi.

Musk/Neuralink siktar på att skapa en trådlös överföringshastighet om 2 gigabit per sekund mellan användarens hjärna och molntjänster. Målet är att prioritera patienter först och fokusera på att läka/återställa minnen associerade till syn, smak, känsel. Målet framdeles är att möjliggöra synkning med AI för alla människor.  Bland annat tal-till-text teknologin kommer att vara på Star Trek-nivå. 

Länder som har råd och är i framkant genomför sina egna utvecklingsprojekt. Flera privata företag satsar också på BCI. Bland dessa: Kernel, Facebook jämte CTRL-Labs.  

Finansanalytiker beräknar att marknaden kommer att omsätta cirka 300 miljarder kronor redan före år 2025. 

Sammanfattning 

Var uppstår idéer? Ur magkänslan? I hjärnan? Den femte dimensionen, formvärlden, kosmiska simulationer…?  Det finns helt enkelt ett ofantligt djup och en ändlös bredd att begrunda bortom det rakbladstunna vardagsperspektiv inom vilket begreppet ”idéer”normalt diskuteras. 

Inom klassisk retorik finns även termerna ”loci communes” (latin) och ”topos” (grekiska) som beskriver teknikerna för att hitta idéer och framför allt platserna där idéerna bor.

Ett tips finns hos Facebook (och innehav som WhatsApp, Messenger och Instagram).  Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs systematiska återfallskleptomani gällande människors privata information (hittills) ger en talande fingervisning om vad ett av de största företagen på planeten anser att svaren finns. Zuckerberg var nära att kastas ut ur Harvard för 17 år sedan, han bötfälldes på 50 miljarder kronor i fjol och för närvarande utreds han av av amerikanska åklagare. I Zuckerbergs/Facebooks fall torde det knappast råda någon tvekan om var åtminstone ledningen anser att idéer bor. 

Visa kommentarer 0
Du måste registrera dig som medlem för att skriva en kommentar.. för att registrera dig som medlem.